söndag 31 augusti 2014

Bortom all säkerhet

Hon har gjort det. Hon har tagit sig upp på Himmelskafridens torg. Hon har gått förbi den underjordiska säkerhetskontrollen där hankinesiska vakter scannat och sökt igenom hennes handväska. Det gjorde inget, hon hade ändå inte tändaren och tändvätskan i handväskan. Hela tiden hon befann sig i säkerhetskontrollen var hon noga med att inte tala för att inte avslöja sin tibetanska accent, så när en av vakterna bad att få se hennes väska nickade hon bara.

Nu står hon på torget. Kylan biter i kinderna. Torget är omgivet av staket, stora vägar och på tre sidor tornar grå kommunistarkitektur upp sig. Byggnaderna är stora och fyrkantiga och byggda så att de får förbipasserande att känna sig små och obetydliga. Hon vänder sig mot den fjärde sidan så att hon blickar mot den förbjudna stadens rundade portar och utsirade tak. Även den förbjudna staden är byggd för människor ska känna sig obetydliga.  Minst och obetydligast får porträttet kommunisterna hängt över huvudingången henne att känna sig. Därifrån ler Maos runda ansikte ned mot torget. Han ser faderlig ut, men hon vill skrika svordomar mot honom, visa att han inte bestämmer över hennes liv.

Hon står där och fingrar innanför jackan efter tändare och plastpåsen med tändvätska, men hon funderar på om folkmassan på torget är för liten för att hon ska få någon uppmärksamhet, eller för stor för att hon ska våga. Slutligen är det Maos stadiga blick som får henne att bestämma sig. Hon kom dit för att visa honom och det Kina han byggt något, men hon vill inte dö under deras blickar. Ska hon dö vill hon göra det hemma, i den lilla spillra av ett hem som fortfarande finns kvar. Hon ska precis vända sig om när någon knackar henne på ryggen. Hon snurrar runt. Där står två poliser. De ber henne visa legitimation. Hon vill inte dö här inför de bryska vakterna, de nyfikna turisterna och den hånleende Mao, men det finns saker värre än döden. Hon har sett många och hört talas om fler.

Hon sliter upp plastpåsen med tändvätska och river sönder den över huvudet. Sliter sedan upp tändaren och sätter fyr. Människorna på torget skriker. Till och med vakterna är illa berörda. En av dem försöker släcka elden med sin jacka. Ovanför den förbjudna stadens portar ler Mao fortfarande samma faderlig leende.


5 kommentarer:

  1. Oh, jag blir nyfiken på varför!

    SvaraRadera
  2. Intressant. Känns som man är där.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har själv varit där ett par gånger och upplevt en obehaglig, om än inte fullt så obehaglig situation så jag försöker förmedla det så gott det går. Nu är den tyvärr skriven på mobilen med all skit som det innebär, autokorrekt etc. Så jag får komma tillbaka och uppdatera den sen tror jag.

      Radera
  3. Så bra skrivet! Gillar det neutrala hon-perspektivet. Det passar texten perfekt. Man är en iaktagare, samtidigt som man identifierar sig med henne.

    SvaraRadera
  4. Mycket bra. Otäck närvarokänsla. Håller med Grå papegoja till fullo.

    SvaraRadera