tisdag 28 april 2015

Mycket planer och ingen verkstad

Det går trögt med skrivandet nu då jag är lite för trött för att ha någon riktig inspiration. Men i sommar blir det andra bullar, då ska jag plugga sommarkurser på distans och skriva. Just nu väntar jag spänt på att se vilka sommarkurser jag kommit in på.

Och snart är det Valborg, vilket ju är en stor tillställning i Uppsala. Det ska nog bli kul, även om jag har mer planer inför första maj då det blir sillunch, tre slag och ränna (typ brännboll) och högtidsmiddag på kvällen. 

Kanske får våren mig att piggna till lite, men i vilket fall som helst så har jag som mål att ha färdigställt åtminstone ett stort verk innan hösten.

fredag 24 april 2015

Utdrag ur en text som ännu inte skrivits

Det finns ett dilemma med olika lösningar. Det är frågan om hur man bäst tar av ett plåster. Rycker man av det snabbt, eller pillar man av det långsamt? Vissa klarar inte av någotdera utan låter det lossna av sig självt. En persons tillvägagångssätt säger mycket om henne; jag kunde ha talat om för Malin att hon inte skulle dumpa Fredrik den där dagen i maj bara utifrån hur hon lirkade av sitt rosa Hello Kitty-plåster. Det jag däremot inte kunde ha någon aning om var vilka förödande konsekvenser det skulle ha...

måndag 20 april 2015

10 böcker jag önskar att jag hade skrivit


Jag blev inspirerad av Rebecka Edgren Aldén, här, att skriva om böcker jag önskar jag hade skrivit. Så här kommer de utan någon inbördes ordning.


1. La Sombra del Viento (Vindens skugga) av Carlos Ruiz Zafón

Tänk den som kunde få till den perfekta mystiska stämningen som Ruiz Zafón får till i sitt mästerverk.


2. The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde

Wilde är nog min absoluta favoritförfattare, jag är inte helt säker på vad det är, men framför allt är det nog den fantastiska, helt osannolika dialogen.


3. Dvärgen av Per Lagerkvist

För att den är så välskriven, och varje ord känns så genomtänkt. Jag vet att jag själv kan vara lite slarvig när jag skriver.


4. Jane Eyre av Charlotte Bronte

För att Jane Eyre är en så fantastisk karaktär; hon är fångad i en fälla av fattigdom och kvinnlighet, men vägrar ändå att leva livet på annat än sina egna villkor. Verkligen en mångfacetterad kvinnlig karaktär.


5.The Caves of Steel av Isaac Asimov

För att jag älskar Asimov och för att jag känner att det finns beröringspunkter mellan The Caves of Steel och boken jag skriver. Asimov lyckas dessutom väl med att vara både djup och så underhållande att man glömmer det.


6. 1984 av George Orwell

För att det är en fantastisk bok och för att jag älskar litterärt mörker.


7. Kallokain av Karin Boye

Karin Boye är bäst, hennes behärskning av det svenska språket var något alldeles extra och jag älskar sci-fi.


8. Glasblåsarns barn av Maria Gripe

Glasblåsarns barn är förledande kort och enkel, men trots att det är en barnbok är den djupare än de flesta vuxenböcker. När jag läser den får jag illusionen av att "det här skulle jag också ha kunnat skrivit" och sedan inser jag att, "ja, om jag var ett geni".


9. Lexicon av Max Barry

Här är jag faktiskt lite bitter för jag känner att det hade varit underbart att komma på den fantastiska idén som Lexicon bygger på, men jag hade nog skruvat den lite annorlunda. Jag önskar att jag hade skrivit den och fått peta bara lite, lite i den. En väldigt bra bok som det är, men...


10. Daugther of the Empire av Raymond E. Feist och Janny Wurts

För att wow! Fantasy som kretsar kring politiska intriger på den nivån är inte vanliga och det görs så bra och så i linje med den egenskapade världen. Jag önskar att jag också hade den förmågan att väva samman allt.




söndag 19 april 2015

Loppisfynd


Igår var jag på loppis och som vanligt förirrade jag mig till bokhörnan och stannade där mest hela tiden medan min pojkvän strosade runt. Sedan när vi var klara och satte oss på loppisens fik ångrade jag mig bittert när jag fick se en tjej som hittat en jättefin klänning och kilade iväg med den till provhytten. Sån tur var ville hon inte ha klänningen och jag kunde snappa upp den.

Böckerna jag köpte var PC Jersilds "Geniernas återkomst", Peter Nilsons "Rymdväktaren", Joanne Harris "En doft av apelsin och Majgull Axelssons "Jag heter inte Miriam".

lördag 18 april 2015

Länk: Vad kvinnor vill ha

Jag vill bara göra folk uppmärksamma på det här inlägget jag hittade om vad romaner säger att kvinnor vill ha av en man. Alldeles för sant! Det viktigaste fanns dock inte med: Kom ihåg att det inte är våldtäkt om mannen är snygg. (OBS ironi)

Nu är ju listan på engelska och allt stämmer kanske inte in, men det är iallafall lite saker att tänka på när man skriver fiktiva förhållanden och män.

torsdag 16 april 2015

1. De fyra största


Detta är första delen i min guide till de svenska klassikerna. Denna guide är självfallet färgad av mitt eget tycke och smak, men jag försöker ge en någorlunda översiktlig och rättvisande bild av de olika författarna och verken. "De fyra största" är en genomgång av vad jag skulle säga är de objektivt mest omtalade och hyllade klassiska författarna, men det var inte helt lätt att välja ut dem. De kriterier jag har använt mig av är nuvarande försäljningslistor, vad man hör talas om i skolan, och nobelpriset har också varit en avgörande faktor. Det finns dock andra som skulle kunnat passa på en topp fyra lista, däribland Vilhelm Moberg, Karin Boye med flera. Följande är dock de jag skulle säga är "De fyra största" inom svensk litteratur:

Selma Lagerlöf



"För den , som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller i glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa"
Första kvinnan i Svenska akademien och den första kvinnan att få nobelpriset, Selma Lagerlöf var en pionjär på många områden. Dessutom skrev hon fantastiska böcker. Det var hon som återupplivade den romantiska stilen i Sverige. Hon hämtade inspiration från sitt kära Värmland för att få liv i sina spökhistorier och skrönor. I En saga om en saga skrev hon om hur hon alltid drömt om att skriva, men att det var först när hennes barndomshem Mårbacka såldes som hon lyckades skriva debutromanen Gösta Berlings saga för att på något sätt nedteckna sina minnen från uppväxtorten.

Mest kända verk: Gösta Berlings saga

Gösta Berlings saga är nog, möjligen med undantag av Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Lagerlöfs mest kända verk. Boken handlar om den avsatte prästen Gösta Berling och människorna runt om kring honom där han bosätter sig på godset Ekeby i Värmland. Romanen är full av energi och berättarglädje, men lite spretig vilket Lagerlöf själv skriver i En saga om en saga. Språket är dessutom enligt mig mycket sämre än det i många av hennes senare böcker. Med tiden utvecklade Lagerlöf ett väldigt vackert men ganska enkelt språk som inte riktigt visar sig i debuten.

Mitt favoritverk: Kejsaren av Portugallien

Utan tvekan mitt favoritverk av Lagerlöf, men jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det. På något sätt påminner Kejsaren av Portugallien mig lite om Steinbecks Möss och människor. Kanske bara för att de båda är korta, sorgliga och behandlar fattigdom, men kanske har de även något mer svårgripligt gemensamt, en slags mänsklighet kanske? Det är en så fantastiskt vacker skildring av föräldraskap och galenskap (något mina föräldrar säkert skulle hävda är samma sak). Har du inte läst Kejsaren av Portugallien ladda upp med pappersnäsdukar och gör det bums!

Annorlunda verk: Löwensköldska ringen

Jag har bara läst första delen i trilogin om familjen Löwensköld, men den är speciell då det är en slags tidig fantasytrilogi som kretsar kring en magisk ring (påminner det om något?). Löwensköldska ringen utspelar sig dock i Värmland och inte Midgård och magin är lite mer lågmäld. Utan att spoila kan jag säga att den har ett väldigt realistiskt och därför helt oväntat slut. Löwensköldska ringen är lite seg i början, men absolut läsvärd, särskilt om man vill läsa något som inte riktigt är "det gamla vanliga".

August Strindberg


 "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen."
August Strindberg är en av Sveriges mest kända författare, men det känns som att fler talar om honom än faktiskt läser honom. Idag kritiserats han ofta för sin kvinnofientlighet. Jag har till exempel en utgåva av novellsamlingen Giftas i feministisk utgåva med demonstrativt blanka blad; man har alltså redigerat bort hela boken. 

August Strindberg var den första av 80-talisterna (1880-tal), vilket var en realistisk strömning i Sverige, och jag personligen har ganska svårt för honom. Jag erkänner att Strindberg var en fantastisk plats- och stämningsskildrare, men tycker att han är som bäst när man håller honom kort, det vill säga i pjäser och noveller.


Mest kända verk: Röda rummet

Ja, vad kan man säga om Röda rummet? Kanske att det i förhållande till hur känt den är knappast är någon som orkat läsa den. Jag ska göra ett nytt försök efter den här artikeln, jag lovar!

Röda rummet var i alla fall startskottet för 80-talismen och skildrar Stockholm och framför allt görandena och låtandena av de som besöker Röda rummet på Berns.

Mitt favoritverk: Ett halvt ark papper

Som sagt, jag tycker att Strindberg ska hållas kort, men då är han faktiskt riktigt bra. Ett halvt ark papper skulle faktiskt nästan rymmas på ett halvt A4:a, men lyckas ändå få in så många år och så mycket känslor.

Annorlunda verk: Från Fjärdingen och Svartbäcken

Om man studerat vid Uppsala universitet, måste man nästan läsa novellsamlingen Från Fjärdingen och Svartbäcken som skildrar studentlivet här på Strindbergs tid. Det var mycket underhållande läsning måste jag säga och förvånansvärt hög igenkänningsfaktor trots alla år som gått.

Hjalmar Söderberg



"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slag känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." 
Hjalmar Söderberg är inte en författare för den som gillar sympatiska karaktärer. Han försöker i stället beskriva den mänskliga felbarheten. Det är förstås ett försök till realism, men jag kan känna att jag tycker att de flesta i min närhet är både smartare och mer sympatiska än Söderbergs karaktärer och av den anledningen har jag svårt att känna med dem. Tekniskt var dock Söderberg en mästare. Tydligen finns ännu idag en dramatisk kurva för Doktor Glas bevarad och om man tänker efter när man läser hans böcker inser man att han måste haft sådana, för hans böcker har en perfekt avvägd känsla för när spänningen ska stiga och när vändningar ska ske.

Mest kända verk: Doktor Glas och Den allvarsamma leken

Jag har haft svårt att säga vilken av böckerna som är mest känd, men eftersom jag nog själv föredrar Doktor Glas skriver jag om den i nästa stycke och tar här upp Den allvarsamma leken. Den allvarsamma leken har beskrivits som en av våra största kärlekshistorier, men jag tvekar att kalla den det och skulle istället kalla den ett relationsdrama. Boken är mer inriktad på att visa kärlekens felbarhet än något annat. Mitt problem med den var att jag inte ens ville att huvudpersonen skulle bli lycklig och därför inte investerade så mycket i historien, men sådant är förstås subjektivt. Något som är intressant med boken är att den är indelad i fem delar för att passa in i en mall för ett klassiskt drama med exposition i den första akten, stegring i den andra, höjdpunkt i den tredje, peripeti i den fjärde och katastrof i den femte. Av någon anledning påminner boken lite om Madame Bovary så om man gillar den ena lär man nog gilla den andra.

Mitt favoritverk: Doktor Glas

Doktor Glas är en dagboksroman om en läkare som önskar livet ur en patient. En fantastisk idé i min mening och lika perfekt uppbyggd som alla Söderbergs verk. Tydligen har det publicerats en "fanfic" om Gregorius, prästen som Doktor Glas önskar livet ur. Det tyder väl på att historien lever och frodas än idag.

Annorlunda verk: Historietter

Jag har faktiskt bara läst Doktor Glas och Den allvarsamma leken av Söderberg, men han skrev också noveller och novellsamlingen Historietter har många rekommenderat, så jag för vidare det rådet och ska försöka ta fasta på det själv i framtiden.

Per Lagerkvist




"Men jag hatar också mig själv. Jag äter mitt eget gallsprängda kött. Jag dricker mitt eget förgiftade blod. Jag begår varje dag min ensliga nattvard som mitt folks dystre överstepräst."
Jag älskar Lagerkvist. Såsom ingen annan författare jag känner till hade han en unikt egen röst och hans böcker liksom flyter. Per Lagerkvist tilldelades Nobelpriset 1951 och trots att han själv satt i Svenska akademien vid den tidpunkten tycker jag att det var välförtjänt. Jag har bestämt mig för att i stort sätt försöka läsa mig igenom hans samlade verk.

Mest kända verk: Dvärgen

Dvärgen är väl det verk av Lagerkvist man brukar få läsa i skolan, och trots att det är en fantastisk bok är jag lite tveksam till detta. Dvärgen har så många bottnar att det krävs en viss mogenhet för att förstå och uppskatta den. Till exempel är den uppdelad i stycken som är extremt genomtänkta, liksom klatschigt skrivna och så är det ju så att man inte kan lita på vad berättaren säger för fem öre då Dvärgen är vårt kanske främsta exempel på en opålitlig berättare. Å andra sidan kan man ju tänka sig att ungdomarna som läser Dvärgen får sig god litteratur till livs vilket inte är fy skam, och den är dessutom väldigt spännande. 

Mitt favoritverk: Dvärgen

<3

Annorlunda verk: Själarnas maskerad




Det här är nästan ett rop på hjälp, är det någon som läst Själarnas maskerad? Det är en mycket udda och svårförståelig bok om den perfekta själsliga kärleken som ärligt talat verkar långt ifrån perfekt. Den är välskriven, underlig och det är mycket jag inte förstår mig på. Om det är någon som läst den diskuterar jag den gärna. Om man vill läsa något riktigt udda, eller bara älskar Lagerkvist, tycker jag att man ska läsa den, men annars kan man nog låta bli om man inte vill göra det för att göra mig en tjänst och sedan förklara den för mig. 




Nästa del i denna serie kommer handla om motsatsen till detta: "Det riktigt udda", eller så udda något kan bli och fortfarande definieras som klassiker.

tisdag 14 april 2015

Sci-fivapen


Är inte det här ett snyggt sci-fivapen?  Min kille slängde ihop det :)

söndag 12 april 2015

Lite språknörderi i veckan

Jag är rent allmänt en språknörd av rang. Det är inte bara skrivande som är min passion utan nästan allt som har med språk att göra; jag älskar läsning, lingvistik, etymologi, utländska språk etc. (Ett tag funderade jag faktiskt på att studera lingvistik, men det slog mig att det nog skulle vara roligare att studera än att faktiskt arbeta med.) Denna vecka har jag inte skrivit särskilt mycket men däremot hållit på med lite andra språknördiga grejer. Framför allt har jag ägnat mig åt kinesisk litteratur. Jag pratar kinesiska flytande, men jag får erkänna att jag läser extremt dåligt. Jag har aldrig tagit mig igenom en text längre än en novell. Denna vecka har jag försökt ta mig förbi det hindret genom att börja läsa en taiwanesisk ungdomsbok som på engelska kallas "The Legend of the Sun Knight"( 吾命骑士). Det är ingen höglitteratur direkt, men den är ganska rolig. Dessutom tror jag att det är nyttigt att läsa annat än svensk och engelskspråkig litteratur oavsett om man gör det på originalspråk eller i översättning. Jag har också försökt få i mig lite kinesisk litteratur genom att lyssna på den via en kinesisk podcast där de läser upp delar ur böcker. 

Inte så mycket skrivande alltså, men jag kan väl skylla på att jag inhämtat inspiration. Förhoppningsvis kommer jag hinna skriva mer denna vecka, för jag är egentligen väldigt entusiastisk över mina två projekt (en novell och en roman/kortroman). 

onsdag 8 april 2015

Klassikeruppdatering

Jag lämnade just in min PM och Gud vilken lättnad. Det känns lite löjligt men stressen gjorde mig nästan apatisk, och jag har inte kunnat skriva (knappt ens på PM:en) och inte haft någon ork att läsa något förutom de allra simplaste texter. Nu i morse tog jag mig i kragen och fick in tre timmars effektivt arbete innan jag lämnade in den. T3 kallas allmänt Väggen och inte för att jag är på väg in i väggen, men jag har förståelse för hur namnet uppstod. Nu när PM:en är inlämnad känns det lite tomt faktiskt, men kanske mest för att jag är ensam hemma och inte träffat någon på två dagar. Nu sitter jag och funderar på om jag orkar skriva på något eller komma igång med en bok.

Jag vet att det var jättelänge (flera månader!!!) sedan jag aviserade att det skulle komma en Disas nya guide till de svenska klassikerna, och om det är någon som väntat på den tror ni säkert att jag har glömt bort den helt. Oroa er inte, så är inte fallet! Jag insåg bara hur mycket research jag behövde göra för att skriva något bra (+ se stycket innan om Väggen). Det första inlägget i serien kanske kommer upp nästa vecka om ni har tur. 

söndag 5 april 2015

Den gamle lyktgubben

Det hände sig så en dag i april att en lyktgubbe mötte en vacker ung kvinna i sin skog. Det var länge sedan han haft ett offer, och han fnissade lite för sig själv. Bäva inför min makt, tänkte han men sa just ingenting utan höjde sin lykta för att förvrida synen på henne så att hon gick riktigt vilse. Men kvinnan bara skrattade och virvlade runt ett helt varv så att han såg ryggen på henne. Den var helt ihålig.
– Jaså, sa lyktgubben, jag har alltså fått besök av ett skogsrå i min skog. Du ska veta att jag blev mäkta besviken för det är sällan någon människa förirrar sig in hit och jag tänkte att jag äntligen skulle få mig ett offer.
Skogsrået tyckte synd om den gamle lyktgubben och sa:
– Jo, jag förstår minsann att du blir besviken. Det är sant att människor sällan går ut i skogen i dessa tider, men det gäller att vara lite progressiv.
– Prog vadå? undrade lyktgubben.
– Progressiv, svarade skogsrået, det gäller att ha en game plan för det nya millenniet, så kan man få många offer än idag.
Lyktgubben förstod inte riktigt vad skogsrået pratade om, men det lät lovande så han nickade.
– Vad ska jag göra då.
– Har du försökt med geocashing?
– Vad är det?
– Jo, det är som en skattjakt. Människorna gömmer en loggbok någonstans och postar sedan koordinaterna på nätet så kan man söka upp den via GPS. Jag är med på ett forum där man kan lägga upp sånt och det är så kuuul! Och så ligger jag där och väntar när de kommer jagande och sen...
Skogsrået fnittrade och kastade med sitt långa hår, men lyktgubben var förvirrad.
– Ursäkta, vackra skogsrå men jag förstår fortfarande inte vad geocaching, GPS, eller forum är. Koordinater tror jag jag har hört talas om någon gång.
Skogsrået suckade.
– Orienteringstävlingar då, du kanske kan få någon att anordna en sådan och sedan flytta skärmar och så.
– Men hur gör man det?
– Utlys en på nätet!
– De enda nät jag har är spindelnät.
Nu hade skogsrået tröttnat.
– Ja, du har spindelnät i skallen. Hopplöst passé. Förra millenniet ringde och ville ha tillbaka sin teknik, eller den skulle om du hade en telefon.
Skogsrået vände sig om och sprang med lätta steg iväg och lyktgubben suckade lite, satte sig ned på en stubbe och såg medan hennes ihåliga rygg försvann mellan träden.







lördag 4 april 2015

En författares röst

Glad påsk allesammans!



DN hade idag en sån där rolig gissningslek där man fick påskcitat ur böcker och skulle gissa var de kom ifrån. Ett av citaten kom från Per Lagerkvists Barbaras. Jag har inte läst just den boken av honom, även om jag försöker ta mig igenom hans verk, men jag kände direkt igen stilen. Den är så extremt karakteristisk för honom. Jag har nog generellt inte någon välutvecklad känsla för författares stil, men det är fascinerande hur vissa författare är så extremt sina egna.

Det sägs ju också att det är just en egen röst som många förlag letar efter och jag märker att många skrivande människor är desperata efter att hitta och behålla den rösten. Vissa vägrar gå på författarkurser av rädsla för att förlora sin röst och det går rykten om att förläggare vet precis vilka författare som gått vilka kurser bara utifrån deras verk.

Jag kan tycka att det verkar finnas vissa drag av paranoia i det hela, men vad vet jag. Jag är inte ens säker på att jag har någon röst och den är i alla fall definitivt inte så distinkt som Per Lagerkvists var. Sen fick ju han nobelpriset också.