torsdag 31 juli 2014

Om långsamt skrivande, glädjen i att vara hobbyist och novelltävlingar

Riktigt så gammaldags att jag använder fjäderpenna är jag inte trots att jag hellre använder penna än tekniska hjälpmedel, men det är fint med bilder. (Bilden tagen av mig)

Jag fortsätter att skriva på en novell jag håller på med men har inte skrivit många ord idag, 100 kanske? Just nu är novellen cirka 1200 ord och 6000 tecken lång och jag är kanske halvvägs. Just den här novellen går plågsamt långsamt att skriva. Jag har nog hållit på med den i ett halvår med pauser etcetera emellan.
Det finns nog två anledningar till att det går segt. För det första skriver jag den här novellen på datorn. Jag vet inte varför, jag bara började så och så har jag fortsatt. Jag får ett mycket bättre flyt för hand: idéerna kommer lättare, jag blir inte lika distraherad och det känns som att jag kommer närmare orden på något vis. Den andra anledningen är att ämnet är ganska "djupt" och det är svårt att lägga fram det på ett bra sätt. Antingen skriver jag det jag vill säga på näsan på läsaren eller så blir det kanske för svårt att förstå vad det är jag vill ha sagt.
Antar att det kan verka som att jag skriver jättemycket hela tiden. Det är nog inte riktigt med sanningen överensstämmande även om jag skriver en del och jag älskar det. (Varför fick jag just en sådan där stå-vid-ett-stup-och-föreställa-sig-att-man-hoppar-känsla och ville skriva även fast?) Just nu skriver jag varje dag, men ibland går det upp till en månad eller så utan att jag skriver något. Sedan beror det också på vad man menar med skriver. Jag har vissa perioder då jag kommer på en massa idéer, andra när jag tar vara på dessa och skriver första utkast till texter och tredje när jag redigerar och skriver om. Detta låter ju strukturerat och bra va? Det är det inte. Mina perioder kommer inte alls i ordning och när jag är inne i en period har jag väldigt svårt att göra någon av de andra sakerna. Resultatet är att det kan ta flera månader för ynka noveller att bli färdiga, men då hostar jag ofta upp flera stycken på en gång.
Just nu är jag nog egentligen i en göra färdigt period vilket är anledningen till att hyfsat många texter kommit upp. Det är också anledningen till att det går så segt att skriva. Det är i sådana här lägen jag är glad att jag inte är en publicerad författare med en deadline utan bara en hobbyskribent. Nu försöker jag ändå lägga på ett kol för slutet på sommaren betyder novelltävlingsdags! Väldigt många deadlines på novelltävlingar är i slutet av sommaren och jag tänkte nog skicka in till ett par tävlingar i alla fall. Här hittar man novelltävlingar om man vill tävla mot mig. 
Detta gör också att det kanske kommer ta lite tid innan några riktiga godingar till noveller letar sig upp på bloggen då jag inte kan publicera dem innan de har förlorat. Visst är jag entusiastisk va?
Förresten, om du läst ända hit får du gärna lämna en kommentar. Jag har märkt att det kommit fler läsare till bloggen men har inte fått många kommentarer (läs: en). Det vore intressant att se vad folk tycker, ännu roligare vore det om någon gav en kommentar på något av mina verk. Konstruktiv kritik är alltid bra för att utvecklas som författare.

onsdag 30 juli 2014

Kvinnliga böjningar

Den handlar om hur ordet hen kommit med i SAOL och hur Ebba Witt-Brattström tycker att det är synd att det inte trycks mer på de kvinnliga böjningarna istället.

Tycker nog mest att det är kul att hen har hamnat i SAOL, men Witt-Brattström har en poäng. Jag är för att vi använder de kvinnliga formerna och kvinnliga pronomen. Jag tycker personligen att de är vackra: lärarinna, sömmerska, studentska, väninna visst har de en fin klang? Tyvärr betecknar till exempel professorska hustrun till en professor.
Sen är det ju roligt att adjektivböjningar som min kära/käre den andra/andre är det en av de få gånger det kvinnliga får vara norm för det är ju både den feminina formen och den neutrala: den vackra stjärnan, den vackra kvinnan och den vackre mannen. Därför tycker jag att det är synd när dessa felanvänds och det blir den vackre kvinnan eller stjärnan. Det är särskilt synd om det görs för att en maskulin ändelse låter "finare".

Varför ska vi använda de kvinnliga formerna då? Många upplever lärarinna som mer nedsättande än lärare, studentska som sämre än en student etcetera och vill inte använda dem, men detta kommer ur en kultur där kvinnor anses vara sämre än män och vi borde inte låta den vinna. Precis som homosexuella tog tillbaka uttrycket bög borde vi ta tillbaka de kvinnliga böjningarna för det är inget fel på att vara kvinna. Många tror att ett namnbyte gör all skillnad men om inte attityder förändras får även nya ord en dålig klang se bara på ordet handikappad som gått från att vara det neutrala ordet till att bli ett dåligt ord och fått ersättas med funktionshindrad.

Vissa ord är alldeles för laddade och fyllda med år av förtryck för att kunna återupptas till exempel ordet neger, kanske ordet handikappad också, det får nog vara upp till den gruppen själv att avgöra, men som regel är jag för att ta tillbaka gamla ord och fylla dem med ny mening och jag tror inte att det är för sent för de kvinnliga formerna. Tänk bara vilket framsteg att det finns män som kallar sig sjuksköterskor utan att skämmas!

I försök att fånga morgondagen

Det var en aprilmorgon det hände. Den sista regndroppen föll på Kamillas näsa. Om hon hade vetat att det vore den sista, skulle hon då ha torkat av sig med tröjärmen och åter höjt sitt röd-vitprickiga paraply? Skulle hon ha sprungit lika snabbt för att hinna med tunnelbanan? Skulle hon ha plankat i spärren?

Hon pressade sig in i en redan överfull vagn på väg till ett dåligt avlönat arbete. Var för kort för att utan ansträngning hålla fast vid handtagen i vagnens tak, för inträngd för att hålla sig fast i något annat. Kastades in i en äldre man bad om ursäkt och sprang.

Sprang nästan upp för rulltrapporna på väg ned men insåg sitt misstag i sista stund. Stannade ett ögonblick för att hämta andan medan rulltrappan förde henne åt rätt håll, eller fel vad visste hon.

Stannade inte för att beundra den lilla glimt av solsken som trängde in genom tunnelbaneingångens självöppnande dörrar, bara sprang. Sprang och föll. Handlöst, huvudstupa. Landade olyckligt, fatalt till och med. På en gata med hastighetsbegränsning 50 och en Volvoförare som körde 85.

Låg där med ett röd-vitprickigt paraply vid en röd-silverprickig motorhuv. Tänkte inte så mycket, kanske på barnet, men bara ett ögonblick.

Om du vetat vad skulle du då gjort med regndroppen? Låtit den rinna ned på läppen, smakat, stått still?

Ångrar du dig?

Nej, jag levde som om jag hade en framtid. Satsade och förlorade, men jag vågade. Vågade tro på framtiden, varje dag, och jag vann, oftare än jag förlorade.

*


Det här är en flashfic som jag ärligt talat själv inte är så förtjust i, men efter som den här bloggen handlar om att slappna av lite och inte sitta och grunna i evighet över det jag skriver lägger jag upp den ändå. Lägger det här meddelandet i slutet av texten i hopp om att inte avskräcka någon från att läsa den och tar gärna emot konstruktiv kritik. Är den obotligt dålig och pretto, eller har den några kvalitéer? Vad skulle göra den bättre?

tisdag 29 juli 2014

Haiku

Håller på att skriva på en novell just nu. Den blir nog bra hoppas jag. Under tiden lägger jag ut en haiku som jag skrev för flera år sedan som jag personligen är ganska svag för.


*

Uti livets hjul
Blev de skapta till ekrar
Medan jag blev käpp


*

söndag 27 juli 2014

Varför jag skriver

Det är inte helt lätt att skriva. Att skriva bokstäver som sedan blir ord och som med punkter, versaler och mellanslag blir meningar det är lätt. Det är att läsa texten efteråt och inte radera den som är svårt. Jag tror att det är samma princip som när man ser sig själv i spegeln och aldrig kan bli nöjd, näsan är för stor och ögonen för små.
När man skriver speglar man på något sätt sitt inre, men spegelbilden blir mer och mer förvrängd ju klumpigare man uttrycker sig. Att man uttrycker sig dåligt kan man ändra på; Man kan öva på att skriva och redigera sina texter. Skräcken är att man skulle uttrycka sig perfekt och att en helt klar spegelbild skulle framträda. Tänk om det då visar sig att man är ful eller bara alldaglig.
Varför skriver man då när det är så svårt och skrämmande? Är det publicering som lockar? Kanske lite, men om det bara är därför man skriver håller man nog inte på länge. Om det bara är några minuter i rampljuset man vill ha är det mindre jobb att vara med i Big Brother och vill man sedan fortfarande bli publicerad efter det går det nog lättare, oavsett hur dåligt man skriver. För mig handlar det snarare om ett behov av att använda min kreativitet. Jag skulle lika gärna kunnat teckna, snida eller brodera. Nu är min begåvning på de områdena nästan obefintlig så jag skriver istället. Det är viktigt för mig att få utlopp för mina idéer. Tankar som bara gror i hjärnans innersta mörker blir sjuka, vanställda eller glöms bort och det är synd för de är ju en del av mig.

På den här bloggen lägger jag ut några av mina alster, lika mycket för att bli av med dem som av någon annan anledning.  Så luftas de, får lite solsken, kanske en kommentar och de slipper sitta instängda i mörkret.

En djävul på ryggen

Det var i höstas jag kände honom andas för första gången. Kände hans varma, rytmiska andetag mot min nacke.
Jag var på väg hem från systemet med två fulla kassar. Det var dagen efter ännu ett refuseringsbrev.

Vi beklagar men vi har valt att inte publicera din bok. Detta kan bero på att den behöver bearbetas ytterligare eller att den berör ett ämne som inte passar våra riktlinjer för publicering”

Etcetera, etcetera. Min ilska gjorde mig varm, men andetagen var varmare. Jag ville gnugga bort den kittlande känslan i nacken men jag hade händerna fulla. Det är bara vinden försökte jag intala mig, men höstvindar har aldrig varit så varma eller så underligt rytmiska.

Jag gick fortare. Försökte ta mig hem utan att bryta ihop, men att komma hem var ingen lättnad. Inomhus kändes andetagen så mycket tydligare. De var varma, men rysningarna de framkallade kalla som is.
Jag fumlade upp locket på en av flaskorna från systemet och halsade innehållet utan att se efter vad det var. Började hosta av försöken att svälja en halv liter vodka i ett svep. I lugnare takt fortsatte jag att sätta i mig flaskans innehåll och innehållet i nästa flaska tills min kropp domnade och jag inte längre kunde känna andetagen.

Andetagen hade inte försvunnit nästa morgon, eller morgonen efter det. Det blev en slags långsam tortyr. Flera gånger i timmen strök jag handen längs nacken som för att torka bort icke-existerande svettdroppar. Jag slutade bära t-shirtar och tröjor utan krage och blev noga med att knäppa mina skjortor hela vägen upp.

Medan dagarna blev kortare och mörkare började jag vänja mig vid andetagen. Jag kunde äntligen gå i timmar utan att märka dem. Det var bara på nätterna de gjorde sig påminda. Jag satt utmattad och halvsov över en årsredovisning i det själlösa kontorslandskap dit företaget flyttat in. Andetagen upphörde ett ögonblick samtidigt som starka klor obarmhärtigt borrade sig in i mig bakifrån. Jag gav ifrån mig ett halvkvävt stön och Berit mitt emot lyfte blicken.
 - Hur är det fatt?
 - Bra, bara bra, svarade jag och reste mig för att stapplande ta mig in på den, tack och lov, närbelägna herrtoaletten.
Desperat försökte jag komma åt att röra vid den punkt på ryggen där klorna var inkörda, men det var precis där dit armarna inte når. Jag slet av mig skjortan och vred på nacken för att kunna se min rygg i toalettens smutsiga spegel. Ingenting, det fanns ingenting där.
 - Ta dig samman, sa jag till spegelbilden.

Med skjortan åter på plats och hela kroppen full med adrenalin gick jag tillbaka till skrivbordet, inte längre halvsovande men lika oförmögen att koncentrera mig på årsredovisningar som tidigare.
Smärtan i ryggen bultade i takt med mitt hjärta och även om den inte var lika kraftig som den varit till en början avtog den aldrig helt. Jag började sova på mage för att överhuvudtaget lyckas somna och jag slutade att ens försöka utföra något arbete på jobbet. Jag satt av tiden. Räknade timmar och minuter tills jag kunde återvända hem igen.

Mina arbetskamrater började bete sig underligt. De verkade inte längre kunna se mig i ögonen. Deras blickar flackade oundvikligen till en punkt strax över min vänstra axel.
Jag försökte konfrontera Berit i fikarummet.
 - Vad är det du ser? Tala om för mig vad det är du ser!
Hon slutade röra om i kaffet och mötte förbryllat min blick. Sedan flackade blicken nästan oundvikligt till vänster.
Jag flydde. Lämnade kontoret. Kastade mig in i bilen. Fumlade med bilnyckeln och började köra hemåt. Jag körde för snabbt och utan att titta. Svetten rann. Ett rödlyse svischade förbi och jag kunde höra ljudet av någon som tvärbromsade. Låt mig bara komma hem.
Senare den dagen ringde chefen och sa, med sådär äckligt sympatisk röst, att det kanske vore bäst om jag stannade hemma ett par dagar. Höll jag kanske på att bli utbränd?

Bra, tänkte jag, äntligen får jag tid att skriva. Den här gången ska jag visa dem, den här gången ska den bli perfekt.
Min roman, min ”Hanna”, boken som jag trott skulle bli mitt livsverk. Jag satte mig ned med henne vid skrivbordet och hoppades äntligen hitta anledningen till att den inte var publicerbar. Jag satt i timmar utan att hitta något allvarligare fel än felplacerade kommatecken. Det var redan efter midnatt när jag med avsky kastade ifrån mig manuskriptet.
 - Jag kan inte hitta det jävla misstaget, utbrast jag.
 - Hela boken är ett misstag, väste en röst bakom mig.
Jag snodde runt.
 - Vem där?
 - Den är skräp. Faktum är att den besannar alla fördomar om att revisorer skulle vara torra och okreativa, fortsatte rösten.
 - Vem är du?
Jag såg mig runt i rummet för att se vem som talat men ingen var där.
 - Hmm, sa rösten som hur jag än vände och vred på mig alltid var rakt bakom mig, vem är jag? En slags demon eller djävul skulle man kanske kunna säga. Jag kallas Inspiration.
 - Ska inte inspiration vara gudagivet? Borde det inte vara en ängel eller något sånt?, frågade jag.
Djävulen som kallades Inspiration skrattade hest.
 - Änglar saknar helt inspiration. Hur tror du annars de förblir oskyldiga? Nej, inspiration har alltid varit demoniskt. Har du aldrig hört historierna om spelmän som leder folk i fördärvet, eller undrat varför alla riktigt bra böcker någon gång i historien varit förbjudna?
 - Vad vill du mig?
 - Inspirera dig såklart, raspade djävulen.
 - Jag behöver ingen inspiration. Lämna mig ifred.
 - Ha, skrattade djävulen, jag har aldrig mött någon i så stort behov av inspiration som du.
 - Jag…
 - Tyst! Det första du behöver inspireras till är att göra dig av med det där patetiska manuskriptet. Du bör överväga att dränka det i diskhon eller sätta eld på det. Personligen har jag en förkärlek för alternativ nummer två. Eld är så… renande.
Jag kunde inte låta bli, jag hade tappat kontrollen över mig själv. Darrande tog jag upp en tändare ur en skrivbordslåda, en relik från när jag fortfarande rökte.
 - Kom igen. Bränn det! Bränn det! mässade djävulen samtidigt som hans klor sjönk djupare in i min rygg.
Jag hade trott det var smärtsamt förut, men det var ingenting emot den smärta jag kände nu. Klorna satt nu så djupt i mig att de kändes som de perforerat mina inre organ. Med ett klick av tändaren satte jag eld på mitt livsverk.

Smärtan avtog genast och jag såg paralyserat på de brinnande sidorna i några sekunder innan jag rycktes ur min trans av brandvarnarens envetna pipande.
Vad har jag gjort? tänkte jag och rusade med manuskriptet in i köket där jag försökte spola vatten på det för att släcka elden. De redan halvt uppeldade sidorna löstes upp i vattnet tills allt som blev kvar var en grå gegga.
Brandvarnaren pep fortfarande. Jag slet ner den från väggen och slängde den i diskhon tillsammans med geggan. Den gav ifrån sig ytterligare två gurglande pip innan den tystnade.
  - Jag är imponerad av din hängivenhet, sa djävulen, jag hade inte förväntat mig att du både skulle elda upp det och dränka det.
Jag stirrade på sidorna i diskhon utan att svara.
 - Var nu en duktig pojke och gå tillbaka och sätt dig vid skrivbordet igen.
Jag lydde.
 - Skriv, beordrade djävulen.
Jag skrev ett ord på pappret, ”Det”, men avbröt mig när jag för första gången skymtade något i min vänstra ögonvrå. Det försvann omedelbart och djävulens klor pressades än en gång djupt in i mig.
 - Skriv! 
”var”, ”i” För varje ord kunde jag nu se djävulen tydligare. ”höstas”, ”som” Hans röda, hornbeprydda skalle hängde nu över min vänstra axel ”jag”, ”kände” och ett groteskt leende var fastklistrat på hans tunna läppar. ”honom” Hans röda, glödande ögon stirrade besatt på varje ord jag skrev. ”andas” Klorna borrade sig djupare och djupade in i mig ”för” och jag skrev snabbare och snabbare. ”första” Jag undrade om mina ögon glödde lika röda som hans. ”gången”