En djävul på ryggen

Det var i höstas jag kände honom andas för första gången. Kände hans varma, rytmiska andetag mot min nacke.

Jag var på väg hem från systemet med två fulla kassar. Det var dagen efter ännu ett refuseringsbrev.

”Vi beklagar men vi har valt att inte publicera din bok. Detta kan bero på att den behöver bearbetas ytterligare eller att den berör ett ämne som inte passar våra riktlinjer för publicering”

Etcetera, etcetera. Min ilska gjorde mig varm, men andetagen var varmare. Jag ville gnugga bort den kittlande känslan i nacken men jag hade händerna fulla. Det är bara vinden försökte jag intala mig, men höstvindar har aldrig varit så varma eller så underligt rytmiska.

Jag gick fortare. Försökte ta mig hem utan att bryta ihop, men att komma hem var ingen lättnad. Inomhus kändes andetagen så mycket tydligare. De var varma, men rysningarna de framkallade kalla som is.

Jag fumlade upp locket på en av flaskorna från systemet och halsade innehållet utan att se efter vad det var. Började hosta av försöken att svälja en halv liter vodka i ett svep. I lugnare takt fortsatte jag att sätta i mig flaskans innehåll och innehållet i nästa flaska tills min kropp domnade och jag inte längre kunde känna andetagen.

Andetagen hade inte försvunnit nästa morgon, eller morgonen efter det. Det blev en slags långsam tortyr. Flera gånger i timmen strök jag handen längs nacken som för att torka bort icke-existerande svettdroppar. Jag slutade bära t-shirtar och tröjor utan krage och blev noga med att knäppa mina skjortor hela vägen upp.

Medan dagarna blev kortare och mörkare började jag vänja mig vid andetagen. Jag kunde äntligen gå i timmar utan att märka dem. Det var bara på nätterna de gjorde sig påminda. Jag satt utmattad och halvsov över en årsredovisning i det själlösa kontorslandskap dit företaget flyttat in. Andetagen upphörde ett ögonblick samtidigt som starka klor obarmhärtigt borrade sig in i mig bakifrån. Jag gav ifrån mig ett halvkvävt stön och Berit mitt emot lyfte blicken.

 - Hur är det fatt?
 - Bra, bara bra, svarade jag och reste mig för att stapplande ta mig in på den, tack och lov, närbelägna herrtoaletten.

Desperat försökte jag komma åt att röra vid den punkt på ryggen där klorna var inkörda, men det var precis där dit armarna inte når. Jag slet av mig skjortan och vred på nacken för att kunna se min rygg i toalettens smutsiga spegel. Ingenting, det fanns ingenting där.

 - Ta dig samman, sa jag till spegelbilden.

Med skjortan åter på plats och hela kroppen full med adrenalin gick jag tillbaka till skrivbordet, inte längre halvsovande men lika oförmögen att koncentrera mig på årsredovisningar som tidigare.

Smärtan i ryggen bultade i takt med mitt hjärta och även om den inte var lika kraftig som den varit till en början avtog den aldrig helt. Jag började sova på mage för att överhuvudtaget lyckas somna och jag slutade att ens försöka utföra något arbete på jobbet. Jag satt av tiden. Räknade timmar och minuter tills jag kunde återvända hem igen.

Mina arbetskamrater började bete sig underligt. De verkade inte längre kunna se mig i ögonen. Deras blickar flackade oundvikligen till en punkt strax över min vänstra axel.

Jag försökte konfrontera Berit i fikarummet.

 - Vad är det du ser? Tala om för mig vad det är du ser!

Hon slutade röra om i kaffet och mötte förbryllat min blick. Sedan flackade blicken nästan oundvikligt till vänster.

Jag flydde. Lämnade kontoret. Kastade mig in i bilen. Fumlade med bilnyckeln och började köra hemåt. Jag körde för snabbt och utan att titta. Svetten rann. Ett rödlyse svischade förbi och jag kunde höra ljudet av någon som tvärbromsade. Låt mig bara komma hem.

Senare den dagen ringde chefen och sa, med sådär äckligt sympatisk röst, att det kanske vore bäst om jag stannade hemma ett par dagar. Höll jag kanske på att bli utbränd?

Bra, tänkte jag, äntligen får jag tid att skriva. Den här gången ska jag visa dem, den här gången ska den bli perfekt.

Min roman, min ”Hanna”, boken som jag trott skulle bli mitt livsverk. Jag satte mig ned med henne vid skrivbordet och hoppades äntligen hitta anledningen till att den inte var publicerbar. Jag satt i timmar utan att hitta något allvarligare fel än felplacerade kommatecken. Det var redan efter midnatt när jag med avsky kastade ifrån mig manuskriptet.

 - Jag kan inte hitta det jävla misstaget, utbrast jag.
 - Hela boken är ett misstag, väste en röst bakom mig.

Jag snodde runt.

 - Vem där?
 - Den är skräp. Faktum är att den besannar alla fördomar om att revisorer skulle vara torra och okreativa, fortsatte rösten.
 - Vem är du?

Jag såg mig runt i rummet för att se vem som talat men ingen var där.

 - Hmm, sa rösten som hur jag än vände och vred på mig alltid var rakt bakom mig, vem är jag? En slags demon eller djävul skulle man kanske kunna säga. Jag kallas Inspiration.
 - Ska inte inspiration vara gudagivet? Borde det inte vara en ängel eller något sånt?, frågade jag.

Djävulen som kallades Inspiration skrattade hest.

 - Änglar saknar helt inspiration. Hur tror du annars de förblir oskyldiga? Nej, inspiration har alltid varit demoniskt. Har du aldrig hört historierna om spelmän som leder folk i fördärvet, eller undrat varför alla riktigt bra böcker någon gång i historien varit förbjudna?
 - Vad vill du mig?
 - Inspirera dig såklart, raspade djävulen.
 - Jag behöver ingen inspiration. Lämna mig ifred.
 - Ha, skrattade djävulen, jag har aldrig mött någon i så stort behov av inspiration som du.
 - Jag…
 - Tyst! Det första du behöver inspireras till är att göra dig av med det där patetiska manuskriptet. Du bör överväga att dränka det i diskhon eller sätta eld på det. Personligen har jag en förkärlek för alternativ nummer två. Eld är så… renande.

Jag kunde inte låta bli, jag hade tappat kontrollen över mig själv. Darrande tog jag upp en tändare ur en skrivbordslåda, en relik från när jag fortfarande rökte.

 - Kom igen. Bränn det! Bränn det! mässade djävulen samtidigt som hans klor sjönk djupare in i min rygg.

Jag hade trott det var smärtsamt förut, men det var ingenting emot den smärta jag kände nu. Klorna satt nu så djupt i mig att de kändes som de perforerat mina inre organ. Med ett klick av tändaren satte jag eld på mitt livsverk.

Smärtan avtog genast och jag såg paralyserat på de brinnande sidorna i några sekunder innan jag rycktes ur min trans av brandvarnarens envetna pipande.

Vad har jag gjort? tänkte jag och rusade med manuskriptet in i köket där jag försökte spola vatten på det för att släcka elden. De redan halvt uppeldade sidorna löstes upp i vattnet tills allt som blev kvar var en grå gegga.

Brandvarnaren pep fortfarande. Jag slet ner den från väggen och slängde den i diskhon tillsammans med geggan. Den gav ifrån sig ytterligare två gurglande pip innan den tystnade.

  - Jag är imponerad av din hängivenhet, sa djävulen, jag hade inte förväntat mig att du både skulle elda upp det och dränka det.

Jag stirrade på sidorna i diskhon utan att svara.

 - Var nu en duktig pojke och gå tillbaka och sätt dig vid skrivbordet igen.

Jag lydde.

 - Skriv, beordrade djävulen.

Jag skrev ett ord på pappret, ”Det”, men avbröt mig när jag för första gången skymtade något i min vänstra ögonvrå. Det försvann omedelbart och djävulens klor pressades än en gång djupt in i mig.

 - Skriv! 

”var”, ”i” För varje ord kunde jag nu se djävulen tydligare. ”höstas”, ”som” Hans röda, hornbeprydda skalle hängde nu över min vänstra axel ”jag”, ”kände” och ett groteskt leende var fastklistrat på hans tunna läppar. ”honom” Hans röda, glödande ögon stirrade besatt på varje ord jag skrev. ”andas” Klorna borrade sig djupare och djupade in i mig ”för” och jag skrev snabbare och snabbare. ”första” Jag undrade om mina ögon glödde lika röda som hans. ”gången”