Varför jag skriver

Det är inte helt lätt att skriva. Att skriva bokstäver som sedan blir ord och som med punkter, versaler och mellanslag blir meningar det är lätt. Det är att läsa texten efteråt och inte radera den som är svårt. Jag tror att det är samma princip som när man ser sig själv i spegeln och aldrig kan bli nöjd, näsan är för stor och ögonen för små.

När man skriver speglar man på något sätt sitt inre, men spegelbilden blir mer och mer förvrängd ju klumpigare man uttrycker sig. Att man uttrycker sig dåligt kan man ändra på; Man kan öva på att skriva och redigera sina texter. Skräcken är att man skulle uttrycka sig perfekt och att en helt klar spegelbild skulle framträda. Tänk om det då visar sig att man är ful eller bara alldaglig.

Varför skriver man då när det är så svårt och skrämmande? Är det publicering som lockar? Kanske lite, men om det bara är därför man skriver håller man nog inte på länge. Om det bara är några minuter i rampljuset man vill ha är det mindre jobb att vara med i Big Brother och vill man sedan fortfarande bli publicerad efter det går det nog lättare, oavsett hur dåligt man skriver. För mig handlar det snarare om ett behov av att använda min kreativitet. Jag skulle lika gärna kunnat teckna, snida eller brodera. Nu är min begåvning på de områdena nästan obefintlig så jag skriver istället. Det är viktigt för mig att få utlopp för mina idéer. Tankar som bara gror i hjärnans innersta mörker blir sjuka, vanställda eller glöms bort och det är synd för de är ju en del av mig.

På den här bloggen lägger jag ut några av mina alster, lika mycket för att bli av med dem som av någon annan anledning.  Så luftas de, får lite solsken, kanske en kommentar och de slipper sitta instängda i mörkret.