Det sägs att en tredjedel av Sveriges befolkning vill skriva. Det är ju lovvärt om det nu stämmer. Jag tror snarare de flesta önskar att de var publicerade författare som många önskar att de vore rockstjärnor eller skådespelare, utan att egentligen vilja skriva. De flesta av dem sätter nog aldrig penna till pappret och skulle inte njuta om de gjorde det heller.
Sedan finns ju vi som älskar skrivandet som sådant. Många av oss har nog onödig ångest. Tänk om jag är sämst på att skriva. Tänk om jag aldrig blir publicerad. Varför känner vi som skriver detta i så mycket högre grad än till exempel de som målar? Det hela hänger nog ihop med de där människorna som egentligen inte ville skriva. De har skapat en bild av publicering som det enda oundvikliga målet. Detta gör oss så låsta till resultatet att vi inte kan se processen. Det är nog det som skapar skrivkramp och gör även de som älskar att skriva oförmögna att sätta penna till pappret.
Alldeles för få pratar om glädjen med att skriva. Ibland talas om att det är terapeutiskt, men sällan att det är kul. Jag skulle väldigt gärna bli publicerad i framtiden (och har börjat känna mig för lite där), men jag skriver för att det är intressant att bygga historier och givande att finna de rätta orden. Det kan ingen förläggare ta ifrån mig och då spelar det lite mindre roll om jag är sämst på att skriva och helt opublicerbar. Så om du faktiskt tycker att det är kul att skriva (eller terapeutiskt, eller på något annat sätt givande) låt inte kvalitén ge dig ångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar