Det här med kvinnliga författare

... och huvudkaraktärer för den delen.

Jag har funderat på detta länge, men kanske extra mycket sedan jag läste detta inlägg från en kvinnlig författare av ungdomsböcker. Hon berättar hur hon var på skolbesök och bara fick tala inför flickorna, för inte skulle väl pojkarna vara intresserade av vad en kvinnlig författare hade att säga. Visst, hon hade skrivit böcker med ordet prinsessa i titeln, men dels var hon där för att prata om böcker och skrivande och dels är det uppenbart från hennes inlägg att det även är pojkar som läser hennes böcker, pojkar som nu fått lära sig att det var fel och omanligt.

     Detta är ett stort problem. Medan kvinnor idag läser böcker om män och kvinnor av män och kvinnor upplever jag att män inte gärna läser böcker om kvinnor av kvinnor. Jag tycker mig minnas att J.K Rowling använde J.K istället för Joanne (hon har inte ens ett K i sitt namn) för att dölja sitt kön och att hon funderade på att göra Harry Potter till tjej, men insåg att det inte skulle sälja lika bra. Oavsett vad Rowling egentligen tänkte så tror jag att det stämmer. Hon skulle nog förlorat enormt många pojkar som läsare om hon skrivit ut sitt riktiga namn och bytt kön på Harry. 

     En annan sak jag har funderat på gäller kärlekshistorier. Om de är skrivna av en kvinna känns det som att de automatiskt hamnar i Harlequinfacket medan om de är skrivna av en man är det finlitteratur. Ta bara Nicholas Sparks som skriver enormt såpiga kärleksromaner men med tvisten att de inte slutar riktigt lyckligt. Nicholas Sparks hävdar att det inte finns någon annan som gör det han gör, men jag tror inte det stämmer. Det finns ingen annan som kommer undan med att göra det Nicholas Sparks gör, det vill säga skriva såpiga kärleksromaner och få dem att bli lite finare. (Inget ont om såpiga kärleksromaner, det är sexismen som stör mig) 

     Jag har också funderat på en serie jag själv ogillar: Grottbjörnens folk av Jean M. Auel. Den är känd som en serie snaskiga historiska kärleksromaner. Det hela är lite konstigt då huvudpersonen inte möter mannen hon blir kär i förrän andra boken då Auel i och för sig väljer att skriva ut deras sexscener. Hade en man skrivit en liknande serie (och jag tror jag har läst några) där en manlig huvudperson tar sig igenom livet i en historisk epok och i andra boken träffar en kvinna han har sex med hade den nog fått ett helt annat eftermäle. Sedan ogillar jag själv boken, bland annat på grund av det helt absurda i att huvudpersonen själv uppfinner allt som uppfanns under stenåldern, men det är en annan sak. 

     Kvinnliga författare och kvinnliga huvudkaraktärer döms mycket hårdare och män drar sig för att läsa den sortens litteratur. Detta leder nog också till att män får svårare att identifiera sig med kvinnliga huvudkaraktärer och kanske kvinnor överlag. Det leder också till att kvinnors erfarenheter osynliggörs.
     Själv skriver jag just nu en sf-roman (eller kortroman, det är fortfarande lite oklart) med två kvinnliga huvudkaraktärer. Jag har inte funderat så jättemycket på publicering än, men det vore ju kul. En sci-fi (fortfarande en av de mest manliga genrer som finns) med kvinnliga huvudkaraktärer hur ska det se ut? Det finns dessutom lite kärlek i den, inte mycket men med en kvinnlig författare och kvinnliga huvudkaraktärer är jag rädd att det lätt blir en "romantisk" sci-fi istället för bara en sci-fi. Jag satt för inte så länge sedan med ett gäng ganska okända människor och pratade sci-fi och märkte att det liksom inte penetrerade att jag som kvinna var ett fan och att jag läst hundratals böcker av Asimov, Heinlein, Bradbury och company. Kanske är det bara att byta kön på åtminstone en av mina huvudkaraktärer och skriva under pseudonym. Karl A. Karlsson kanske?