I försök att fånga morgondagen

Det var en aprilmorgon det hände. Den sista regndroppen föll på Kamillas näsa. Om hon hade vetat att det vore den sista, skulle hon då ha torkat av sig med tröjärmen och åter höjt sitt röd-vitprickiga paraply? Skulle hon ha sprungit lika snabbt för att hinna med tunnelbanan? Skulle hon ha plankat i spärren?

Hon pressade sig in i en redan överfull vagn på väg till ett dåligt avlönat arbete. Var för kort för att utan ansträngning hålla fast vid handtagen i vagnens tak, för inträngd för att hålla sig fast i något annat. Kastades in i en äldre man bad om ursäkt och sprang.

Sprang nästan upp för rulltrapporna på väg ned men insåg sitt misstag i sista stund. Stannade ett ögonblick för att hämta andan medan rulltrappan förde henne åt rätt håll, eller fel vad visste hon.

Stannade inte för att beundra den lilla glimt av solsken som trängde in genom tunnelbaneingångens självöppnande dörrar, bara sprang. Sprang och föll. Handlöst, huvudstupa. Landade olyckligt, fatalt till och med. På en gata med hastighetsbegränsning 50 och en Volvoförare som körde 85.

Låg där med ett röd-vitprickigt paraply vid en röd-silverprickig motorhuv. Tänkte inte så mycket, kanske på barnet, men bara ett ögonblick.

Om du vetat vad skulle du då gjort med regndroppen? Låtit den rinna ned på läppen, smakat, stått still?

Ångrar du dig?

Nej, jag levde som om jag hade en framtid. Satsade och förlorade, men jag vågade. Vågade tro på framtiden, varje dag, och jag vann, oftare än jag förlorade.

*

Det här är en flashfic som jag ärligt talat själv inte är så förtjust i, men efter som den här bloggen handlar om att slappna av lite och inte sitta och grunna i evighet över det jag skriver lägger jag upp den ändå. Lägger det här meddelandet i slutet av texten i hopp om att inte avskräcka någon från att läsa den och tar gärna emot konstruktiv kritik. Är den obotligt dålig och pretto, eller har den några kvalitéer? Vad skulle göra den bättre?