Baka baka kaka

En berättelse från Ingalunda.

För de som inte kände gamla fru Hilda Karsk verkade kanske uppståndelsen kring hennes inköp av äpplen, mjöl, mjölk, ägg, smör och honung underlig. Visserligen köpte fru Hilda nog för minst åtta äppelkakor, men det kunde väl aldrig finnas något mystiskt i en gammal dam som skulle baka? Grosshandlare Vinge visste bättre. Han visste att precis som det är tursamt att finna en fyrköver och precis som det betyder otur när tuppen gol sex gånger en söndagsmorgon eller när röken från Karracks tempel blåser åt öster, kunde man vara säker på att när Hilda Karsk bakade, då var något på väg att ske. Följaktligen visste halva kvarteret att Hilda tänkte baka redan innan hon hunnit klafsa hem i höstrusket. Det är svårt att förklara varför Hildas beslut att baka väckte ett sådant intresse för det var inte en händelse som fått folk att undra utan den sammanlagda effekten av flera händelser.

För det första bör påpekas att Hilda sällan var den som bakade eller ens lagade mat. Om inte Hildas dotter kommit ömsom med pajer och ömsom med förmaningar om att äta mer är det mycket möjligt att Hilda skulle glömt bort att äta och helt enkelt svultit ihjäl.

Dagen skattmästaren kom på besök och hennes dotter vred sig i stolen under hans stela blick kom hon trots allt inklampande.

-      Jag har bakat!
-     Mor, väste Karin spänt, du kan väl komma tillbaka om ett slag. Som du ser är skattmmästaren och hans medhjälpare här.
-     Nämen, nog finns det kaka så det räcker åt både skattmästaren och en hel drös med medhjälpare om det så skulle vara. Mina herrar får det lov att vara lite kaka?

Hade man varit uppmärksam på Karin just då kunde man sett henne ta ett djupt andetag och blåsa ut det genom ihopbitna tänder, men lustigt nog gick både skattmästare och medhjälpare hem den gången utan några pengar men med väl så fulla magar. Detta utan att varken de själva eller Karin riktigt kunde förklara hur det gått till.

När dotterdottern Lo en dag med gråten i halsen kom inspringande efter ett särskilt elakt påhopp från några äldre barn hann hon inte få ur sig ett ord innan Hilda vänligt sa:

-     Men hej Lo, får det lov att vara lite kaka?

Då kände Lo sig mer förstådd än hon kände sig av någon annan, för nog var Lo lite udda hon också och mamma Karin kunde omöjligt förstå en udda liten flicka på samma sätt som en udda gammal dam kunde. Udda gamla damer har nämligen varit udda små flickor en gång även om det var ofantligt länge sedan.

En natt i mitten av en även för Ingalunda kall vinter, och vintrarna i Ingalunda är fasligt kalla, väcktes de bosatta på Kättinggatan av att Hilda skrek och när några sömniga, nyligen påbyltade människor vågade sig ut visade det sig att det pågick ett inbrott hos guldsmeden. Tjuvarna togs på bar gärning och inget hann bli stulet. Efteråt frågade väktarna Hilda hur det kommit sig att hon var på Kättinggatan klockan fyra på natten trots att hon bodde på andra sidan staden.

-     Jo ser ni jag var på väg över till en vännina med äppelkaka. Får det förresten lov att vara en bit?

Väktarna var inte dummare än att de insåg att få gamla damer går över med kaka till sina vänninor klockan fyra på natten men de tog varsin bit som de spottade ut med ett halvkvävt ”häxa!” när Hilda gått.

Mattias Henriksson påstod till sin död att en av Hildas kakor räddat hans liv. Det var på grund av att han varit upptagen med att spy upp sagda kaka som han inte som vanligt var i biblioteket den dagen östra flygeln rasade.

Genom åren hade det varit fler incidenter. Incidenter som dottern Karin med en suck alltid bortförklarade med att:

-      Ja, hon är ju som hon är min mor.

Många var dock helt övertygade om att det var någonting särskilt med Hilda Karsk och hennes kakor, att hon visste mer än hon borde och påverkade mer än man ville.

Det var av den anledningen Hildas stora inköp av ingredienser nu spred sig som en löpeld genom de kullerstensbelagda gatorna i det lilla kvarteret i sydöstra Ingalunda där hon bott i en halv evighet.

-     Tänk det kanske ska bli en invasion, skrattade skomakaren, fast vilka som kunde tänkas invadera kunde han inte komma på.
-     Ett skepp kanske kommer att bli strandsatt, föreslog tunnbindaren.
-     Nä nu har kärringen blivit tokig på riktigt, sa smeden.
-     Jaha, sa Hildas dotter Karin när ryktet nådde henne den kvällen, då måste jag väl dit och städa upp efter henne.

Om Hilda visste vad som sades om henne är svårt att säga, i vilket fall som helst verkade hon på gott humör medan hon bakade. Hon nynnade och vinkade genom fönstret åt en äldre svartklädd man med för stora skor. Mannen såg förvånad ut men tog av sig hatten och bugade lite lätt.

Hilda klyftade äpplen, knäckte ägg och vispade kaksmet utan att bry sig det minsta om att kärnhus och äggskal hamnade på golvet och att odiskade skålar fyllde diskhon.

När Karin, som kände sin mor lite för väl och inte alls, klev in i Hildas kök den kvällen var hon inte förvånad över röran, inte heller över de tio äppelkakorna på köksbordet. Det som fick Karin att ge ifrån sig det fruktansvärda skrik som hördes ända ut på gatan var upptäckten av Hildas döda kropp på köksgolvet.

Redan nästa dag blev det begravning. Det var ingen idé att vänta. Karin skulle nog helst velat slänga de förargliga äppelkakorna men tack vare Lo, som inte ville se mormoderns hårda arbete gå till spillo, och grannen Marie, som trodde att Hilda nog skulle kunna tänkas hemsöka dem annars, fick gästerna äta äppelkaka efter begravningen.

Senare samma kväll då gästerna äntligen gått och Karin stod ensam i köket krampaktigt greppande den tallrik det var meningen att hon skulle diska kom Lo in.

-     Mamma, det blev kaka över. Får det lov att vara en bit?

Då, och först då brast Karin ut i gråt.