Hem bitterljuva hem

Här kommer en novell som beskriver bostadssituationen för studenter. Jag står inte för någonting jag skriver och novellen är helt skönlitterär, vilket inte förhindrar att det mesta i den har hänt. Novellen går även att ladda ned som pdf. 

Jag visste inte var namnet Stigbergsvägen egentligen kom ifrån, men jag var säker på att det inte hade något med skogsstigar att göra utan betydde brant stigande väg upp på Eriksberg. Den var mördande att cykla upp för och det hjälpte inte att min cykel var lastad in absurdum. Min cykelkorg var fullpackad, på pakethållaren var en plastkasse fastspänd och på ryggen bar jag en stor ryggsäck. Som om allt detta inte räckte hade jag surrat fast en stor rullväska så att den rullade efter cykeln. De Uppsalabor som svär över att studenter är trafikfaror skulle fått alla sina fördomar bekräftade.

Väl uppe på toppen av backen tornade Eriksbergs funktionalistiska höghus upp sig. Snart skulle ett av dem bli mitt nya hem och äntligen skulle jag slippa sova i sin kursares garderob i Flogsta.

Min entusiasm började sina redan i entrén. På hissdörrarna satt en lapp som sa: Ur funktion. Jag lämnade rullväskan i entrén och började med att bära upp ryggsäcken och kassarna. Lägenheten låg på sjätte våningen och hade en julkrans på dörren vilket var lite underligt då det bara var oktober. Jag pressade in nyckeln i låset och försökte vrida på den, men den rubbades inte. Jag försökte lirka med den. Den vickade halvhjärtat fram och tillbaka. Slutligen försökte jag dra ut nyckeln igen, men den hade fastnat.

       -  Helve...

Duns! Dörren som slogs upp i ansiktet på mig tystade effektivt min svordom. Det var verkligen inte min dag idag.

   -  Vem är du, frågade en ung bohem iförd flipflop och vad som snarare borde kallats farfarsfarskofta än farfarskofta.

       -  Hej, jag heter Lisa och jag ska ta över det lediga rummet.

       -  Tjena, sa bohemen utan att presentera sig.

       -  Du skulle inte kunna hjälpa mig med min väska? Den står nedanför trappen.

Då väskan var av det abnormt stora slaget, medan jag sannolikt haft pygméer till förfäder behövde jag verkligen hjälp.

       -  Tyvärr, sa bohemen, måste dra.

Han klev ut genom dörren.

       -  Vänta, kan du hjälpa mig med nyckeln i alla fall?

Bohemen drog ut nyckeln lika enkelt som om låset varit nyoljat.

       -  Tack, sa jag, men var för småsint för att mena det.

       -  Anytime, svarade han och gick.

Jag klev in i lägenheten och gjorde ett aktivt försök till att känna mig lyckligt lottad. Uppsalas bostadsmarknad är galen. Nu skulle jag i alla fall slippa sova i en garderob eller tälta. Dessutom var hyran låg och vännen vars rum jag hyrde, svart så klart, medan han var på Erasmus i Bratislava hade försäkrat mig om att det varken fanns mögel eller vägglöss. Tacksamhetskänslan vägrade infinna sig. När jag såg mig om i lägenheten förstod jag varför min vän bestämt sig för att åka till Bratislava. Jag började fundera på om det inte fanns något utbytesprogram för juriststudenter, kanske till Vladivostok eller möjligen Ulanbator.

Lägenhetsgolvet var dammigt och översållat med svarta skoavtryck och en eller annan fimp. Det visade sig även att min vän inte varit helt ärlig gällande möglet. Det fanns där, det råkade bara vara avgränsat till två kastruller och ett glas på köksbänken.

Mitt rum var i alla fall fritt från fotavtryck, fimpar och mögel, men dammet låg centimetertjockt.

Jag suckade. Dags att släpa upp väskan. På grund av väskans storlek var jag tvungen att kämpa mig upp för varje trappsteg. Redan efter tre trappsteg började jag fundera på om jag egentligen behövt ta med mig så många skor. Vid trappsteg nummer åtta ångrade jag bittert att jag valt att läsa till jurist. Det finns ju så många utbildningar med mindre kurslitteratur. Vid trappsteg tio var jag beredd att helt ge upp mina universitetsstudier och bli rörmokare istället. Uppe på andra våningen lät jag armar och lungor vila ett ögonblick innan jag fortsatte kampen. Glöm rörmokare, nunnor har väl inga ägodelar alls, tänkte jag. Det spelade ingen roll att jag var ateist, väl uppe på sjätte våningen tackade jag ändå Gud att det var över.

De följande dagarna städade jag upp i mitt rum och försökte göra mig hemtam. Jag upptäckte att lägenheten inte hade wifi och blåste studiemedlet på en router som jag mödosamt installerade.

Jag började känna igen de andra i lägenheten. Det var två par. Bohemen, som fortfarande inte presenterat sig, och Hannele bodde i rummet bredvid mitt och Ali och Matilda i rummet mittemot.

Matilda började jag snart tänka på som Rösten. Hennes röst var skrikig och gäll även när hon var på gott humör och när hon var arg var den ett dödligt vapen. Tyvärr skulle hon snart få många anledningar att skrika.

Några veckor efter det att jag flyttat in började toaletten strula. Den hade redan från början varit ganska äcklig, killarna i lägenheten var inget vidare på att pricka rätt, men plötsligt en dag blev det stopp i den. När jag petade runt i den med toaborsten i ett försök att lösa upp stoppet visade det sig att någon slängt bindor i toaletten. Jag var tvungen att springa över till Preemmacken runt hörnet och låna deras toalett istället.

När jag kom tillbaka hade Rösten upptäckt samma sak. Så fort jag öppnade dörren kom hon springande och hennes röst träffade mig som en tsunami träffar land.

       -  Det är stopp i toaletten!

Jag fick hindra mig själv från att hålla för öronen.

       -  Jag har sett det.

       -  Var det du?!

Hon lyckades höja rösten ytterligare några decibel.

       -  Nej.

       -  Det är någon som slängt bindor i toan. Var det du?!

       -  Nej, det var det inte.

Andra gången verkade hon tro mig. Det räddade mig dock inte. Hon klampade genast vidare till rummet bredvid och knackade på dörren. Det måste ha gått en timme innan hon slutade skrika på Hannele. Jag var också arg över stoppet, men ingen förtjänar sådan tortyr. Jag misstänkte att Hannele skulle vara helt förstörd efteråt. Själv lade jag i alla fall öronproppar och cyanidtabletter till min mentala inköpslista.

Rösten och Ali tog på sig att ringa hyresvärden för att laga toaletten, vilket var ganska rimlig då de var de enda som bodde där lagligt. I tre dagars tid tvingades jag springa in och ut på Preem. Efter ett tag började personalen ge mig underliga blickar. Till slut kände jag mig så skyldig att jag köpte en chokladkaka.

Den fjärde dagen upptäckta jag att toaletten, som via magi fungerade igen. Lyckan blev kortvarig. Nästa morgon när jag skulle borsta tänderna var toalettdörren låst. Jag kontrollerade den flera gånger, men den var hela tiden upptagen. Tydligen var någon så lycklig över att återigen ha en fungerande toalett att han eller hon bosatt sig där. Jag blev tvungen att borsta tänderna i köket för att hinna till min föreläsning.

När jag kom hem på eftermiddagen och dörren fortfarande var låst började en misstanke formas. Toalettdörren i vår lägenhet var speciell så till vida att den var mer lik en ytterdörr än en innerdörr, det vill säga den gick att låsa utifrån med nyckel. Jag hade aldrig sett skymten av någon nyckel, men det betydde inte att den inte fanns. Om någon hade nyckeln till toalettdörren var det rimligtvis Ali och Matilda.

Samma kväll knackade någon på dörren. Det var Bohemen som stod där med ett mycket plågat ansiktsuttryck.

       -  Toadörren är låst.

       -  Jo, jag har märkt det.

       -  Har du nyckeln?

       -  Nej, tyvärr.

       -  Vet du om Matilda och Ali har den?

       - Ingen aning.

Han vände sig om för att knacka på Matilda och Alis dörr. Det var helt meningslöst så klart. När Rösten var hemma hördes det.

Jag steg in i mitt rum igen och stängde dörren, bara för att genast rycka upp den igen när jag hörde ett förskräckligt brak. Jag stack ut huvudet genom dörren. Strax innanför den uppbrutna toalettdörren låg Bohemen och flämtade. Jag suckade inombords. Det var den toalettdörren.

Dörren var så illa tilltygad att den inte gick att stänga och Rösten gick förstås i taket. Då det visade sig att det var Rösten som låst dörren från början, kunde jag inte riktigt sympatisera. Mig var det väl i sådana fall mer synd om, men jag hade börjat utveckla en hyfsat god relation till personalen på Preem.

Något som däremot oroade mig var de fimpar som de andra slängde överallt. Förutom att jag som icke-rökare tyckte att det luktade förfärligt började jag oroa mig för brandrisken. En kväll när jag kom hem låg det en fimp och pyrde precis under vardagsrummets gula syntetgardiner. Jag tillintetgjorde den med klacken och gick för att prata med de andra i lägenheten. I denna fråga var de tyvärr ense. Hannele sa åt mig att sluta vara en sådan moraltant och Ali menade att jag försökte skuldbelägga dem för att de rökte.

       -  Vi är faktiskt inte sämre människor!

Efter det mötet upptäckte jag lustigt nog hur mycket mitt förråd av svordomar ökat under min vistelse i Uppsala.

Terminen började lida mot sitt slut och lägenheten hade ännu inte brunnit ned. Faktum var att det var lugnare än vanligt kanske för att jag tillbringade det mesta av min tid på Café Linné med mitt tentaplugg och livnärde mig på cheesecake och kaffe.

Lördagen efter min tenta vaknade jag med ett leende på läpparna. Jag sträckte mig efter min bärbara dator för att se om något hänt på Facebook medan jag gått runt i tentadimma. ”Sidan kan inte visas.” Jag tittade ned på skärmens högra hörn. ”Ingen internet åtkomst.” Jag släpade mig in i vardagsrummet i morgonrock och fluffiga tofflor. Jag tittade på routern. Den verkade fungera, det fanns bara ett litet problem. Det fanns ingen internetkabel. Jag bankade på Matildas och Alis dörr. Hannele öppnade sin dörr istället.

       -  Vet du vad som hänt med internetkabeln, frågade jag.

       -  Nä, jag försökte surfa ikväll, men det funkade inte.

       -  Fan!

Matilda och Ali kom inte tillbaka förrän söndag kväll och då mer eller mindre rök det ur öronen på mig.

       -  Var det ni som tog sladden till routern?

       -  Ja, hurså, sa Ali.

     -  Ni tänkte inte på att vi andra kanske skulle vilja använda internet? Förresten var det jag som köpte routern och sladden.

       -  Jo, men den är ju så långsam. Vi tänkte fixa sladdar till allas rum snart.

       -  Kunde ni inte låtit sladden vara kvar tills dess?

       -  Alltså, det var en kille som behövd låna den. Han har inget internet annars.

       -  Så ni lånade ut min sladd och nu har vi inget internet?
       -  Ja, alltså det kändes som det rätta att göra.

Jag gick in i mitt rum och slet igen dörren. Den gick igen med en smäll och jag stod där fortfarande med dörrhandtaget i handen. Oturligt nog satt inte dörrhandtaget längre fast på dörren.

      -  Satan!

Nästa dag gick jag ut tidigt för att köpa en ny sladd och se om någon kunde laga min dörr. Jag var redan inne i en butik i botten av Sankt Persgallerian och fingrade på en ny sladd när jag ändrade mig. Det skulle inte bli någon ny sladd och dörren var det bara onödigt att laga. Jag gick mot Studerandeexpeditionen på Juridicum istället. Det visade sig att det inte var för sent att lämna in sista minuten ansökningar till att åka på utbyte nästa termin och kvinnan på expeditionen kände till att det fanns vissa universitet dit inga studenter sökt.

Det tog mig bara några timmar att packa och återigen överbelamra min cykel. Jag lämnade den på trottoaren utanför och gick upp i lägenheten en sista gång. Jag stack in huvudet i mitt rum för att försäkra mig om att inget blivit kvarlämnat. Sedan gick jag in i det sjaskiga vardagsrummet. Det låg fem fimpar på golvet. Jag plockade upp en och fiskade upp en nyinköpt tändare ur fickan. Det gav mig en djup tillfredsställelse att tända fimpen och placera den mot den gula gardinfållen. Fållen började glöda, men jag bestämde mig för att den behövde lite hjälp på traven och använde tändaren för att få en fin låga. Elden klättrade ivrigt upp i gardinen, muntert sprakande. Jag gick ut ur lägenheten och började cykla in mot stan. Jag kastade en blick bakåt på röken som börjat blåsa ut genom lägenhetsfönstret och undslapp mig ett litet tjut.

      -  Vladivostok, här kommer jag!

En djävul på ryggen

Det var i höstas jag kände honom andas för första gången. Kände hans varma, rytmiska andetag mot min nacke.

Jag var på väg hem från systemet med två fulla kassar. Det var dagen efter ännu ett refuseringsbrev.

”Vi beklagar men vi har valt att inte publicera din bok. Detta kan bero på att den behöver bearbetas ytterligare eller att den berör ett ämne som inte passar våra riktlinjer för publicering”

Etcetera, etcetera. Min ilska gjorde mig varm, men andetagen var varmare. Jag ville gnugga bort den kittlande känslan i nacken men jag hade händerna fulla. Det är bara vinden försökte jag intala mig, men höstvindar har aldrig varit så varma eller så underligt rytmiska.

Jag gick fortare. Försökte ta mig hem utan att bryta ihop, men att komma hem var ingen lättnad. Inomhus kändes andetagen så mycket tydligare. De var varma, men rysningarna de framkallade kalla som is.

Jag fumlade upp locket på en av flaskorna från systemet och halsade innehållet utan att se efter vad det var. Började hosta av försöken att svälja en halv liter vodka i ett svep. I lugnare takt fortsatte jag att sätta i mig flaskans innehåll och innehållet i nästa flaska tills min kropp domnade och jag inte längre kunde känna andetagen.

Andetagen hade inte försvunnit nästa morgon, eller morgonen efter det. Det blev en slags långsam tortyr. Flera gånger i timmen strök jag handen längs nacken som för att torka bort icke-existerande svettdroppar. Jag slutade bära t-shirtar och tröjor utan krage och blev noga med att knäppa mina skjortor hela vägen upp.

Medan dagarna blev kortare och mörkare började jag vänja mig vid andetagen. Jag kunde äntligen gå i timmar utan att märka dem. Det var bara på nätterna de gjorde sig påminda. Jag satt utmattad och halvsov över en årsredovisning i det själlösa kontorslandskap dit företaget flyttat in. Andetagen upphörde ett ögonblick samtidigt som starka klor obarmhärtigt borrade sig in i mig bakifrån. Jag gav ifrån mig ett halvkvävt stön och Berit mitt emot lyfte blicken.

 - Hur är det fatt?
 - Bra, bara bra, svarade jag och reste mig för att stapplande ta mig in på den, tack och lov, närbelägna herrtoaletten.

Desperat försökte jag komma åt att röra vid den punkt på ryggen där klorna var inkörda, men det var precis där dit armarna inte når. Jag slet av mig skjortan och vred på nacken för att kunna se min rygg i toalettens smutsiga spegel. Ingenting, det fanns ingenting där.

 - Ta dig samman, sa jag till spegelbilden.

Med skjortan åter på plats och hela kroppen full med adrenalin gick jag tillbaka till skrivbordet, inte längre halvsovande men lika oförmögen att koncentrera mig på årsredovisningar som tidigare.

Smärtan i ryggen bultade i takt med mitt hjärta och även om den inte var lika kraftig som den varit till en början avtog den aldrig helt. Jag började sova på mage för att överhuvudtaget lyckas somna och jag slutade att ens försöka utföra något arbete på jobbet. Jag satt av tiden. Räknade timmar och minuter tills jag kunde återvända hem igen.

Mina arbetskamrater började bete sig underligt. De verkade inte längre kunna se mig i ögonen. Deras blickar flackade oundvikligen till en punkt strax över min vänstra axel.

Jag försökte konfrontera Berit i fikarummet.

 - Vad är det du ser? Tala om för mig vad det är du ser!

Hon slutade röra om i kaffet och mötte förbryllat min blick. Sedan flackade blicken nästan oundvikligt till vänster.

Jag flydde. Lämnade kontoret. Kastade mig in i bilen. Fumlade med bilnyckeln och började köra hemåt. Jag körde för snabbt och utan att titta. Svetten rann. Ett rödlyse svischade förbi och jag kunde höra ljudet av någon som tvärbromsade. Låt mig bara komma hem.

Senare den dagen ringde chefen och sa, med sådär äckligt sympatisk röst, att det kanske vore bäst om jag stannade hemma ett par dagar. Höll jag kanske på att bli utbränd?

Bra, tänkte jag, äntligen får jag tid att skriva. Den här gången ska jag visa dem, den här gången ska den bli perfekt.

Min roman, min ”Hanna”, boken som jag trott skulle bli mitt livsverk. Jag satte mig ned med henne vid skrivbordet och hoppades äntligen hitta anledningen till att den inte var publicerbar. Jag satt i timmar utan att hitta något allvarligare fel än felplacerade kommatecken. Det var redan efter midnatt när jag med avsky kastade ifrån mig manuskriptet.

 - Jag kan inte hitta det jävla misstaget, utbrast jag.
 - Hela boken är ett misstag, väste en röst bakom mig.

Jag snodde runt.

 - Vem där?
 - Den är skräp. Faktum är att den besannar alla fördomar om att revisorer skulle vara torra och okreativa, fortsatte rösten.
 - Vem är du?

Jag såg mig runt i rummet för att se vem som talat men ingen var där.

 - Hmm, sa rösten som hur jag än vände och vred på mig alltid var rakt bakom mig, vem är jag? En slags demon eller djävul skulle man kanske kunna säga. Jag kallas Inspiration.
 - Ska inte inspiration vara gudagivet? Borde det inte vara en ängel eller något sånt?, frågade jag.

Djävulen som kallades Inspiration skrattade hest.

 - Änglar saknar helt inspiration. Hur tror du annars de förblir oskyldiga? Nej, inspiration har alltid varit demoniskt. Har du aldrig hört historierna om spelmän som leder folk i fördärvet, eller undrat varför alla riktigt bra böcker någon gång i historien varit förbjudna?
 - Vad vill du mig?
 - Inspirera dig såklart, raspade djävulen.
 - Jag behöver ingen inspiration. Lämna mig ifred.
 - Ha, skrattade djävulen, jag har aldrig mött någon i så stort behov av inspiration som du.
 - Jag…
 - Tyst! Det första du behöver inspireras till är att göra dig av med det där patetiska manuskriptet. Du bör överväga att dränka det i diskhon eller sätta eld på det. Personligen har jag en förkärlek för alternativ nummer två. Eld är så… renande.

Jag kunde inte låta bli, jag hade tappat kontrollen över mig själv. Darrande tog jag upp en tändare ur en skrivbordslåda, en relik från när jag fortfarande rökte.

 - Kom igen. Bränn det! Bränn det! mässade djävulen samtidigt som hans klor sjönk djupare in i min rygg.

Jag hade trott det var smärtsamt förut, men det var ingenting emot den smärta jag kände nu. Klorna satt nu så djupt i mig att de kändes som de perforerat mina inre organ. Med ett klick av tändaren satte jag eld på mitt livsverk.

Smärtan avtog genast och jag såg paralyserat på de brinnande sidorna i några sekunder innan jag rycktes ur min trans av brandvarnarens envetna pipande.

Vad har jag gjort? tänkte jag och rusade med manuskriptet in i köket där jag försökte spola vatten på det för att släcka elden. De redan halvt uppeldade sidorna löstes upp i vattnet tills allt som blev kvar var en grå gegga.

Brandvarnaren pep fortfarande. Jag slet ner den från väggen och slängde den i diskhon tillsammans med geggan. Den gav ifrån sig ytterligare två gurglande pip innan den tystnade.

  - Jag är imponerad av din hängivenhet, sa djävulen, jag hade inte förväntat mig att du både skulle elda upp det och dränka det.

Jag stirrade på sidorna i diskhon utan att svara.

 - Var nu en duktig pojke och gå tillbaka och sätt dig vid skrivbordet igen.

Jag lydde.

 - Skriv, beordrade djävulen.

Jag skrev ett ord på pappret, ”Det”, men avbröt mig när jag för första gången skymtade något i min vänstra ögonvrå. Det försvann omedelbart och djävulens klor pressades än en gång djupt in i mig.

 - Skriv! 

”var”, ”i” För varje ord kunde jag nu se djävulen tydligare. ”höstas”, ”som” Hans röda, hornbeprydda skalle hängde nu över min vänstra axel ”jag”, ”kände” och ett groteskt leende var fastklistrat på hans tunna läppar. ”honom” Hans röda, glödande ögon stirrade besatt på varje ord jag skrev. ”andas” Klorna borrade sig djupare och djupade in i mig ”för” och jag skrev snabbare och snabbare. ”första” Jag undrade om mina ögon glödde lika röda som hans. ”gången”

Baka baka kaka

En berättelse från Ingalunda.

För de som inte kände gamla fru Hilda Karsk verkade kanske uppståndelsen kring hennes inköp av äpplen, mjöl, mjölk, ägg, smör och honung underlig. Visserligen köpte fru Hilda nog för minst åtta äppelkakor, men det kunde väl aldrig finnas något mystiskt i en gammal dam som skulle baka? Grosshandlare Vinge visste bättre. Han visste att precis som det är tursamt att finna en fyrköver och precis som det betyder otur när tuppen gol sex gånger en söndagsmorgon eller när röken från Karracks tempel blåser åt öster, kunde man vara säker på att när Hilda Karsk bakade, då var något på väg att ske. Följaktligen visste halva kvarteret att Hilda tänkte baka redan innan hon hunnit klafsa hem i höstrusket. Det är svårt att förklara varför Hildas beslut att baka väckte ett sådant intresse för det var inte en händelse som fått folk att undra utan den sammanlagda effekten av flera händelser.

För det första bör påpekas att Hilda sällan var den som bakade eller ens lagade mat. Om inte Hildas dotter kommit ömsom med pajer och ömsom med förmaningar om att äta mer är det mycket möjligt att Hilda skulle glömt bort att äta och helt enkelt svultit ihjäl.

Dagen skattmästaren kom på besök och hennes dotter vred sig i stolen under hans stela blick kom hon trots allt inklampande.

-      Jag har bakat!
-     Mor, väste Karin spänt, du kan väl komma tillbaka om ett slag. Som du ser är skattmmästaren och hans medhjälpare här.
-     Nämen, nog finns det kaka så det räcker åt både skattmästaren och en hel drös med medhjälpare om det så skulle vara. Mina herrar får det lov att vara lite kaka?

Hade man varit uppmärksam på Karin just då kunde man sett henne ta ett djupt andetag och blåsa ut det genom ihopbitna tänder, men lustigt nog gick både skattmästare och medhjälpare hem den gången utan några pengar men med väl så fulla magar. Detta utan att varken de själva eller Karin riktigt kunde förklara hur det gått till.

När dotterdottern Lo en dag med gråten i halsen kom inspringande efter ett särskilt elakt påhopp från några äldre barn hann hon inte få ur sig ett ord innan Hilda vänligt sa:

-     Men hej Lo, får det lov att vara lite kaka?

Då kände Lo sig mer förstådd än hon kände sig av någon annan, för nog var Lo lite udda hon också och mamma Karin kunde omöjligt förstå en udda liten flicka på samma sätt som en udda gammal dam kunde. Udda gamla damer har nämligen varit udda små flickor en gång även om det var ofantligt länge sedan.

En natt i mitten av en även för Ingalunda kall vinter, och vintrarna i Ingalunda är fasligt kalla, väcktes de bosatta på Kättinggatan av att Hilda skrek och när några sömniga, nyligen påbyltade människor vågade sig ut visade det sig att det pågick ett inbrott hos guldsmeden. Tjuvarna togs på bar gärning och inget hann bli stulet. Efteråt frågade väktarna Hilda hur det kommit sig att hon var på Kättinggatan klockan fyra på natten trots att hon bodde på andra sidan staden.

-     Jo ser ni jag var på väg över till en vännina med äppelkaka. Får det förresten lov att vara en bit?

Väktarna var inte dummare än att de insåg att få gamla damer går över med kaka till sina vänninor klockan fyra på natten men de tog varsin bit som de spottade ut med ett halvkvävt ”häxa!” när Hilda gått.

Mattias Henriksson påstod till sin död att en av Hildas kakor räddat hans liv. Det var på grund av att han varit upptagen med att spy upp sagda kaka som han inte som vanligt var i biblioteket den dagen östra flygeln rasade.

Genom åren hade det varit fler incidenter. Incidenter som dottern Karin med en suck alltid bortförklarade med att:

-      Ja, hon är ju som hon är min mor.

Många var dock helt övertygade om att det var någonting särskilt med Hilda Karsk och hennes kakor, att hon visste mer än hon borde och påverkade mer än man ville.

Det var av den anledningen Hildas stora inköp av ingredienser nu spred sig som en löpeld genom de kullerstensbelagda gatorna i det lilla kvarteret i sydöstra Ingalunda där hon bott i en halv evighet.

-     Tänk det kanske ska bli en invasion, skrattade skomakaren, fast vilka som kunde tänkas invadera kunde han inte komma på.
-     Ett skepp kanske kommer att bli strandsatt, föreslog tunnbindaren.
-     Nä nu har kärringen blivit tokig på riktigt, sa smeden.
-     Jaha, sa Hildas dotter Karin när ryktet nådde henne den kvällen, då måste jag väl dit och städa upp efter henne.

Om Hilda visste vad som sades om henne är svårt att säga, i vilket fall som helst verkade hon på gott humör medan hon bakade. Hon nynnade och vinkade genom fönstret åt en äldre svartklädd man med för stora skor. Mannen såg förvånad ut men tog av sig hatten och bugade lite lätt.

Hilda klyftade äpplen, knäckte ägg och vispade kaksmet utan att bry sig det minsta om att kärnhus och äggskal hamnade på golvet och att odiskade skålar fyllde diskhon.

När Karin, som kände sin mor lite för väl och inte alls, klev in i Hildas kök den kvällen var hon inte förvånad över röran, inte heller över de tio äppelkakorna på köksbordet. Det som fick Karin att ge ifrån sig det fruktansvärda skrik som hördes ända ut på gatan var upptäckten av Hildas döda kropp på köksgolvet.

Redan nästa dag blev det begravning. Det var ingen idé att vänta. Karin skulle nog helst velat slänga de förargliga äppelkakorna men tack vare Lo, som inte ville se mormoderns hårda arbete gå till spillo, och grannen Marie, som trodde att Hilda nog skulle kunna tänkas hemsöka dem annars, fick gästerna äta äppelkaka efter begravningen.

Senare samma kväll då gästerna äntligen gått och Karin stod ensam i köket krampaktigt greppande den tallrik det var meningen att hon skulle diska kom Lo in.

-     Mamma, det blev kaka över. Får det lov att vara en bit?

Då, och först då brast Karin ut i gråt.