Innan NaNoWriMo ska jag festa med ett skelett

I natt börjar alltså NaNoWriMo då jag och många andra ska försöka skriva ett utkast på en roman på 50 000 ord eller mer. Det ska bli jättespännande. Mitt projekt har arbetsnamnet Svala vilket är huvudkaraktärens efternamn och jag har tidigare skrivit om att min idé inte är särskilt väl genomatbrtad, men nu har jag tänkt ut en början och det är ju en början :). Jag har en första mening i huvudet, men jag tänker inte skriva upp den förrän efter tolv för det vore fusk.
I natt ska jag festa med ett skelett på Göteborgs och ÖG nations skelettgasque där de festar med ett skelett tillhörande en tidigare hedersledamot. Lite morbidt va? Jag kanske lägger upp en bild av skelettet senare ikväll tillsammans med min första mening :).

Min planering inför NaNoWriMo. Fattar ni något? Jag gör det inte.

Två Disor håller vakt i Uplands bibliotek

I Holmgrenska biblioteket sitter jag och håller vakt, ena skon av och halvt vaken. Jag ser domkyrkans torn genom fönstret över taket på Göteborgs nation. Någon har satt på diskmaskinen. Någon annan spelar piano, jag tror det är en tango. Jag blir distraherad från det jag borde göra, vad det nu är.

I Roslagsbiblioteket sitter en annan Disa och håller vakt, på en get och halvt naken. Målad av Carl Peter Lehrmann och skänkt av Vera von Essen. (Jag kom däremot hit frivilligt.) Denna Disa är mer känd än mig, om henne skrevs ett skådespel. Så vis var hon att hon klarade kungen i Uppsalas gåta och kom varken åkande, ridande, seglande eller roende till slottet. Varken klädd eller oklädd, varken dag eller natt och varken under den tilltagande eller avtagande månens fas kom hon. Sedan räddade hon oskyldiga från våld och svält och blev drottning på kuppen. 

När jag var liten ville jag alltid vara drottning och inte prinsessa. Om det berodde på tidig feminism eller var ett spratt av ödet vågar jag inte svara på, Johannes Messenius skådespel kände jag i vart fall inte till. För att dra ironin till sin spets var Messenius professor i juridik här i Uppsala där jag studerar just juridik. Lustigt va?

Personen på pianot har bytt till jazz nu och jag återvänder till en bok i köprätt. Så kan det vara en vanlig dag på Uplands nation när Disa och Disa vaktar ett rum var. Den ena halvt naken och den andra halvt vaken.

Bokcirkelmöte på Uplands rebloggat

Idag tänkte jag bara länka till min vän Omars inlägg om vår bokcirkel och en av mina företrädare på posten som bibliotekarie på Uplands nation.
http://nyailconvito.wordpress.com/2014/10/29/fran-fjerdingen-och-svartbacken-bokcirkeln-pa-uplands-nation-pratar-strindberg/

Här sitter vi och pratar Strindberg

Författare som inspirerar

Jag älskar att läsa och det finns många författare som jag håller väldigt högt och gärna läser, men jag har märkt att det är vissa speciella som verkligen inspirerar mig i mitt skrivande. Ofta inspirerar de mig för att jag i någon del vill skriva som dem eller genom sina tankeväckande idéer. 

Exempel på författare som inspirerar mig är:

Oscar Wilde, för att han skriver så vackert och vitsigt. 

Carlos Ruiz Zafón, för att han i alla fall i vissa av sina böcker har den där perfekta mystiska, halvmagiska stämningen.

Selma Lagerlöf, för sin användning av svenska sägner och hur vackert hon skriver. Sen är det lite häftigt att hon i princip är en svensk fantasyförfattare även om de flesta svensklärare nog går i taket om de får höra det.

Kurt Vonnegut, för att han vågade bryta mot normer i litteraturen och verkligen vara nyskapande.

Om jag skrev som jag ville skulle jag alltså ha ett språk som Oscar Wilde och Selma Lagerlöf, skapa samma stämning som Carlos Ruiz Zafón och vara nyskapande som Kurt Vonnegut. Riktigt så bra kan nog ingen skriva, men kommer man i alla fall en bit på vägen har man kommit ofantligt långt.

Vilka författare inspirerar er?

Skriva snabbt

Gjorde ett litet test för att se hur snabbt jag skriver på datorn, om man ska vara med i NaNoWriMo så är det ju ganska viktigt. 30 ord i minuten skriver jag tydligen vilket inte är så tokigt. Tycker dock att jag skriver mycket bättre för hand. Jag får ett bättre flyt då och blir inte lika lätt distraherad. Trots detta har jag valt att skriva min Nano på datorn. Det finns tydligen sätt att validera bidrag skrivna för hand också men det verkar krångligt.

Jag kan skriva30ord i minuten

Hur många klarar du?

Konsten att inte bli distraherad

...är en jag ännu inte behärskar. Apropå min bokcirkel som denna termin har Uppsalatema har jag nu en jättespännande idé på en samling sammanhängande noveller som skulle utspela sig i Uppsala. Det var inte det jag skulle koncentrera mig på! Det är ju NaNoWriMo snart och innan dess borde jag plugga hårt så att jag hinner skriva i november. Skrev ned mina idéer och försöker att glömma dem och plugga istället. Borde kanske samla lite idéer till mitt Nanoprojekt också. Jag har verkligen inte skrivit något mer än presentationen. Sedan är visserligen världen en färdig en bland annat den här novellen utspelar sig där så det är inget problem. Problemet är att jag inte har någon aning om vad som ska hända, men då tänker jag nog låta mig inspireras av NaNoWriMos forum och story generators och annat flummigt. Jaja, nu gäller det bara att hinna plugga innan så att jag kan behålla fokus.

Mitt bästa tips för att fokusera är att inte vara hemma utan gå till ett café eller bibliotek (Uplands bibliotek är bäst!). Någon annan som har tips och idéer?

Framsida till NaNoWriMo

Ritade en liten framsida till min NaNoWriMo! Mestadels var det en kul grej. Jag är som synes inte någon konstnär och titeln är bara en arbetstitel, men det är lite trevligt med en framsida.

(Egentligen är det ett bindestreck mellan Ingalunda och roman, men det föll ur bild får ändå göra om framsidan i typ Photoshop om jag blir klar med romanen. Det är inte heller en svala jag har ritat vilket den kunniga kan se på stjärten.:)

Utopia

*

En dag ler jag

Nästa dag ser jag

Den framkrypande rosten

Här i vårt Utopia

En dag grät jag

Samtidigt förlät jag

Det tanklöst spillda blodet

Här i vårt Utopia

Idag drömde jag

Då glömde jag

Det missbrukade ordet

Här i vårt Utopia

*

Bilden är från pixabay.

Det finns få saker så farliga som vackra ord och Utopier. Ju vackrare ändamål, desto värre medel kan du rättfärdiga användningen av.

Hem bitterljuva hem

Här kommer en novell som beskriver bostadssituationen för studenter. Jag står inte för någonting jag skriver och novellen är helt skönlitterär, vilket inte förhindrar att det mesta i den har hänt. Novellen går även att ladda ned som pdf. 

Jag visste inte var namnet Stigbergsvägen egentligen kom ifrån, men jag var säker på att det inte hade något med skogsstigar att göra utan betydde brant stigande väg upp på Eriksberg. Den var mördande att cykla upp för och det hjälpte inte att min cykel var lastad in absurdum. Min cykelkorg var fullpackad, på pakethållaren var en plastkasse fastspänd och på ryggen bar jag en stor ryggsäck. Som om allt detta inte räckte hade jag surrat fast en stor rullväska så att den rullade efter cykeln. De Uppsalabor som svär över att studenter är trafikfaror skulle fått alla sina fördomar bekräftade.

Väl uppe på toppen av backen tornade Eriksbergs funktionalistiska höghus upp sig. Snart skulle ett av dem bli mitt nya hem och äntligen skulle jag slippa sova i sin kursares garderob i Flogsta.

Min entusiasm började sina redan i entrén. På hissdörrarna satt en lapp som sa: Ur funktion. Jag lämnade rullväskan i entrén och började med att bära upp ryggsäcken och kassarna. Lägenheten låg på sjätte våningen och hade en julkrans på dörren vilket var lite underligt då det bara var oktober. Jag pressade in nyckeln i låset och försökte vrida på den, men den rubbades inte. Jag försökte lirka med den. Den vickade halvhjärtat fram och tillbaka. Slutligen försökte jag dra ut nyckeln igen, men den hade fastnat.

       -  Helve...

Duns! Dörren som slogs upp i ansiktet på mig tystade effektivt min svordom. Det var verkligen inte min dag idag.

   -  Vem är du, frågade en ung bohem iförd flipflop och vad som snarare borde kallats farfarsfarskofta än farfarskofta.

       -  Hej, jag heter Lisa och jag ska ta över det lediga rummet.

       -  Tjena, sa bohemen utan att presentera sig.

       -  Du skulle inte kunna hjälpa mig med min väska? Den står nedanför trappen.

Då väskan var av det abnormt stora slaget, medan jag sannolikt haft pygméer till förfäder behövde jag verkligen hjälp.

       -  Tyvärr, sa bohemen, måste dra.

Han klev ut genom dörren.

       -  Vänta, kan du hjälpa mig med nyckeln i alla fall?

Bohemen drog ut nyckeln lika enkelt som om låset varit nyoljat.

       -  Tack, sa jag, men var för småsint för att mena det.

       -  Anytime, svarade han och gick.

Jag klev in i lägenheten och gjorde ett aktivt försök till att känna mig lyckligt lottad. Uppsalas bostadsmarknad är galen. Nu skulle jag i alla fall slippa sova i en garderob eller tälta. Dessutom var hyran låg och vännen vars rum jag hyrde, svart så klart, medan han var på Erasmus i Bratislava hade försäkrat mig om att det varken fanns mögel eller vägglöss. Tacksamhetskänslan vägrade infinna sig. När jag såg mig om i lägenheten förstod jag varför min vän bestämt sig för att åka till Bratislava. Jag började fundera på om det inte fanns något utbytesprogram för juriststudenter, kanske till Vladivostok eller möjligen Ulanbator.

Lägenhetsgolvet var dammigt och översållat med svarta skoavtryck och en eller annan fimp. Det visade sig även att min vän inte varit helt ärlig gällande möglet. Det fanns där, det råkade bara vara avgränsat till två kastruller och ett glas på köksbänken.

Mitt rum var i alla fall fritt från fotavtryck, fimpar och mögel, men dammet låg centimetertjockt.

Jag suckade. Dags att släpa upp väskan. På grund av väskans storlek var jag tvungen att kämpa mig upp för varje trappsteg. Redan efter tre trappsteg började jag fundera på om jag egentligen behövt ta med mig så många skor. Vid trappsteg nummer åtta ångrade jag bittert att jag valt att läsa till jurist. Det finns ju så många utbildningar med mindre kurslitteratur. Vid trappsteg tio var jag beredd att helt ge upp mina universitetsstudier och bli rörmokare istället. Uppe på andra våningen lät jag armar och lungor vila ett ögonblick innan jag fortsatte kampen. Glöm rörmokare, nunnor har väl inga ägodelar alls, tänkte jag. Det spelade ingen roll att jag var ateist, väl uppe på sjätte våningen tackade jag ändå Gud att det var över.

De följande dagarna städade jag upp i mitt rum och försökte göra mig hemtam. Jag upptäckte att lägenheten inte hade wifi och blåste studiemedlet på en router som jag mödosamt installerade.

Jag började känna igen de andra i lägenheten. Det var två par. Bohemen, som fortfarande inte presenterat sig, och Hannele bodde i rummet bredvid mitt och Ali och Matilda i rummet mittemot.

Matilda började jag snart tänka på som Rösten. Hennes röst var skrikig och gäll även när hon var på gott humör och när hon var arg var den ett dödligt vapen. Tyvärr skulle hon snart få många anledningar att skrika.

Några veckor efter det att jag flyttat in började toaletten strula. Den hade redan från början varit ganska äcklig, killarna i lägenheten var inget vidare på att pricka rätt, men plötsligt en dag blev det stopp i den. När jag petade runt i den med toaborsten i ett försök att lösa upp stoppet visade det sig att någon slängt bindor i toaletten. Jag var tvungen att springa över till Preemmacken runt hörnet och låna deras toalett istället.

När jag kom tillbaka hade Rösten upptäckt samma sak. Så fort jag öppnade dörren kom hon springande och hennes röst träffade mig som en tsunami träffar land.

       -  Det är stopp i toaletten!

Jag fick hindra mig själv från att hålla för öronen.

       -  Jag har sett det.

       -  Var det du?!

Hon lyckades höja rösten ytterligare några decibel.

       -  Nej.

       -  Det är någon som slängt bindor i toan. Var det du?!

       -  Nej, det var det inte.

Andra gången verkade hon tro mig. Det räddade mig dock inte. Hon klampade genast vidare till rummet bredvid och knackade på dörren. Det måste ha gått en timme innan hon slutade skrika på Hannele. Jag var också arg över stoppet, men ingen förtjänar sådan tortyr. Jag misstänkte att Hannele skulle vara helt förstörd efteråt. Själv lade jag i alla fall öronproppar och cyanidtabletter till min mentala inköpslista.

Rösten och Ali tog på sig att ringa hyresvärden för att laga toaletten, vilket var ganska rimlig då de var de enda som bodde där lagligt. I tre dagars tid tvingades jag springa in och ut på Preem. Efter ett tag började personalen ge mig underliga blickar. Till slut kände jag mig så skyldig att jag köpte en chokladkaka.

Den fjärde dagen upptäckta jag att toaletten, som via magi fungerade igen. Lyckan blev kortvarig. Nästa morgon när jag skulle borsta tänderna var toalettdörren låst. Jag kontrollerade den flera gånger, men den var hela tiden upptagen. Tydligen var någon så lycklig över att återigen ha en fungerande toalett att han eller hon bosatt sig där. Jag blev tvungen att borsta tänderna i köket för att hinna till min föreläsning.

När jag kom hem på eftermiddagen och dörren fortfarande var låst började en misstanke formas. Toalettdörren i vår lägenhet var speciell så till vida att den var mer lik en ytterdörr än en innerdörr, det vill säga den gick att låsa utifrån med nyckel. Jag hade aldrig sett skymten av någon nyckel, men det betydde inte att den inte fanns. Om någon hade nyckeln till toalettdörren var det rimligtvis Ali och Matilda.

Samma kväll knackade någon på dörren. Det var Bohemen som stod där med ett mycket plågat ansiktsuttryck.

       -  Toadörren är låst.

       -  Jo, jag har märkt det.

       -  Har du nyckeln?

       -  Nej, tyvärr.

       -  Vet du om Matilda och Ali har den?

       - Ingen aning.

Han vände sig om för att knacka på Matilda och Alis dörr. Det var helt meningslöst så klart. När Rösten var hemma hördes det.

Jag steg in i mitt rum igen och stängde dörren, bara för att genast rycka upp den igen när jag hörde ett förskräckligt brak. Jag stack ut huvudet genom dörren. Strax innanför den uppbrutna toalettdörren låg Bohemen och flämtade. Jag suckade inombords. Det var den toalettdörren.

Dörren var så illa tilltygad att den inte gick att stänga och Rösten gick förstås i taket. Då det visade sig att det var Rösten som låst dörren från början, kunde jag inte riktigt sympatisera. Mig var det väl i sådana fall mer synd om, men jag hade börjat utveckla en hyfsat god relation till personalen på Preem.

Något som däremot oroade mig var de fimpar som de andra slängde överallt. Förutom att jag som icke-rökare tyckte att det luktade förfärligt började jag oroa mig för brandrisken. En kväll när jag kom hem låg det en fimp och pyrde precis under vardagsrummets gula syntetgardiner. Jag tillintetgjorde den med klacken och gick för att prata med de andra i lägenheten. I denna fråga var de tyvärr ense. Hannele sa åt mig att sluta vara en sådan moraltant och Ali menade att jag försökte skuldbelägga dem för att de rökte.

       -  Vi är faktiskt inte sämre människor!

Efter det mötet upptäckte jag lustigt nog hur mycket mitt förråd av svordomar ökat under min vistelse i Uppsala.

Terminen började lida mot sitt slut och lägenheten hade ännu inte brunnit ned. Faktum var att det var lugnare än vanligt kanske för att jag tillbringade det mesta av min tid på Café Linné med mitt tentaplugg och livnärde mig på cheesecake och kaffe.

Lördagen efter min tenta vaknade jag med ett leende på läpparna. Jag sträckte mig efter min bärbara dator för att se om något hänt på Facebook medan jag gått runt i tentadimma. ”Sidan kan inte visas.” Jag tittade ned på skärmens högra hörn. ”Ingen internet åtkomst.” Jag släpade mig in i vardagsrummet i morgonrock och fluffiga tofflor. Jag tittade på routern. Den verkade fungera, det fanns bara ett litet problem. Det fanns ingen internetkabel. Jag bankade på Matildas och Alis dörr. Hannele öppnade sin dörr istället.

       -  Vet du vad som hänt med internetkabeln, frågade jag.

       -  Nä, jag försökte surfa ikväll, men det funkade inte.

       -  Fan!

Matilda och Ali kom inte tillbaka förrän söndag kväll och då mer eller mindre rök det ur öronen på mig.

       -  Var det ni som tog sladden till routern?

       -  Ja, hurså, sa Ali.

     -  Ni tänkte inte på att vi andra kanske skulle vilja använda internet? Förresten var det jag som köpte routern och sladden.

       -  Jo, men den är ju så långsam. Vi tänkte fixa sladdar till allas rum snart.

       -  Kunde ni inte låtit sladden vara kvar tills dess?

       -  Alltså, det var en kille som behövd låna den. Han har inget internet annars.

       -  Så ni lånade ut min sladd och nu har vi inget internet?
       -  Ja, alltså det kändes som det rätta att göra.

Jag gick in i mitt rum och slet igen dörren. Den gick igen med en smäll och jag stod där fortfarande med dörrhandtaget i handen. Oturligt nog satt inte dörrhandtaget längre fast på dörren.

      -  Satan!

Nästa dag gick jag ut tidigt för att köpa en ny sladd och se om någon kunde laga min dörr. Jag var redan inne i en butik i botten av Sankt Persgallerian och fingrade på en ny sladd när jag ändrade mig. Det skulle inte bli någon ny sladd och dörren var det bara onödigt att laga. Jag gick mot Studerandeexpeditionen på Juridicum istället. Det visade sig att det inte var för sent att lämna in sista minuten ansökningar till att åka på utbyte nästa termin och kvinnan på expeditionen kände till att det fanns vissa universitet dit inga studenter sökt.

Det tog mig bara några timmar att packa och återigen överbelamra min cykel. Jag lämnade den på trottoaren utanför och gick upp i lägenheten en sista gång. Jag stack in huvudet i mitt rum för att försäkra mig om att inget blivit kvarlämnat. Sedan gick jag in i det sjaskiga vardagsrummet. Det låg fem fimpar på golvet. Jag plockade upp en och fiskade upp en nyinköpt tändare ur fickan. Det gav mig en djup tillfredsställelse att tända fimpen och placera den mot den gula gardinfållen. Fållen började glöda, men jag bestämde mig för att den behövde lite hjälp på traven och använde tändaren för att få en fin låga. Elden klättrade ivrigt upp i gardinen, muntert sprakande. Jag gick ut ur lägenheten och började cykla in mot stan. Jag kastade en blick bakåt på röken som börjat blåsa ut genom lägenhetsfönstret och undslapp mig ett litet tjut.

      -  Vladivostok, här kommer jag!

Resan är viktigare än målet aka NaNoWriMo-ångest

Jag börjar bli lite nervös inför NaNoWriMo. Jag hoppas att det är sant som de säger "No Plot, No Problem." för jag har inte mycket till handling vilket jag upptäckte när jag nu registrerade min bok på NaNoWriMos site. Det här är vad jag skrev:

I Ingalunda kan allting hända. I en stad mitt i Ingenstans där magi och magiska väsen är något man får räkna med och en tyrannisk hertig styr får Svala ta över sin fars detektivbyrå. Hon är helt oförberedd på att detektivbyrån inte jobbar med att hitta borttappade katter, smycken och otrogna partners, utan jobbar med att hitta information om de familjer som förlorat någon i de försvinnanden som är alldeles för vanliga i Ingalunda. Svala vet inte heller att hennes fars död har en koppling till hans senaste uppdrag, ett försvinnande som ännu inte har hänt. Men allt detta och mer kommer snart göras klart för henne.

Jag vet, det låter inte ens bra i mitt huvud än mindre på papper. Trots detta vill jag inte planera alltför mycket, jag vill kunna vara spontan och ha kul under november. Det löser sig nog. Om inte annat så är ju resan viktigare än målet.

Gör om gör rätt!

Jag och mina kursare skämtar ibland om att vi en dag kommer få tillbaka en PM där det bara står med rödpenna: Gör om gör rätt! Detta är ju såklart mardrömmen för en student och vore dessutom på många sätt väldigt opedagogiskt av PM-rättaren. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det ofta kan vara det bästa. Nästan alla de texter jag blivit riktigt nöjd med har jag skrivit om från grunden inte en inte två utan tre gånger. Jag läste någonstans att just tre gånger är ett ganska bra tal för sånt här och jag måste hålla med. Dels är det kanske för att tre är ett sagotal, dels är det nog så att tre är ett sagotal för att det är ett väldigt lagomt tal. Det är jobbigt, men inte oöverkomligt att skriva om en text tre gånger. Faktum är att det blir lättare ju fler gånger du skriver om texten. Efter att du skrivit texten en gång vet du vad du vill säga och efter att du skrivit den ännu en gång vet du ännu mer vad du vill säga. Detta skulle säkert kunna pågå i en halv evighet, men tre gånger räcker; ingen av oss orkar höra om hur vargen i sagan om de tre grisarna hustar och frustar ned ytterligare hus. Tre räcker gott och väl.

Däremot gillar jag att vänta rätt länge med att skriva om den tredje gången. Mest är väl detta för att jag inte har så mycket tid, men det ger mig också lite distans till verket och en möjlighet att fundera över vad det egentligen handlade om.

En sekund

*

En sekund för sent

Och tåget har redan gått

En blir till många

*

En modern Ikaros

*

Jag har förlorat på både gungorna och karusellen.

Vet inte vilket år det är, men jag börjar lida mot kvällen.

Sockervadden smakar salt.

Efter flera hundra stycken får baconchipsen mig att svettas kallt.

Köper vingar av den ballongsäljandeclownen.

Stiger mot skyn, men akta de smälter!

Vaxsvettiga vingar glider ändå bra, men droppar...

bränner de där nedanför.

Landar i en skog utan karusell,

men jag har inget att äta och det börjar bli kväll.

*

Landet nästan gryning

*

Natten före kommer alltid först. Du ligger i sängen, vrider och vänder. Det känns inte så bra som det borde. Det gör det aldrig, men du kan inte heller känna allvaret. Inuti finns bara den tomhet som ersätter känslorna du inte kan känna. Du är redan imorgon utan att känna morgondagen, fortfarande igår utan att minnas vem du var då. Allt för att slippa vara nu, låst i ett språng över skrevan som skiljer natt från dag i landet nästan gryning.

*

Vem är författare?

En vän frågade mig om jag var författare. Jag svarade nej och det står jag fortfarande fast vid. Jag är visserligen författare till en hel massa texter, men vem i dagens samhälle är inte det? Det finns nog nästan ingen i dagens Sverige som aldrig skrivit minsta skoluppsats. Författare innebär för mig något mer, men jag ska vara ärlig och säga att jag inte vet vad. Jag gjorde som man gör när man i vår tidsålder vill ha reda på något, jag googlade. 

En del menade att man måste vara författare på heltid för att vara en riktig författare. Detta diskvalificerar nog majoriteten av Sveriges författare, även vissa större kändare.

Vissa sa att det var publiceringen som räknades. Ju mer du publicerat desto mer författare är du. Var då inte Kafka en riktig författare förrän efter sin död?

Andra sa att man måste ha skrivit en roman, noveller räknades inte. Alice Monroe, är alltså inte författare trots nobelpris i litteratur.

Jag fick alltså inga övertygande svar. Ändå är jag på något sätt säker på att vissa är författare och andra inte, men det kanske bara är dumt. Kanske är det bara jantelagen som styr. Du skall icke tro att du är någon, framför allt inte författare. 

Vem tycker du är författare?

Utfyllnadsepisoden - Skrivpuff

Jag sitter i min soffa insvept i en yllefilt och tittar på serier och filmer. Avsnitt efter avsnitt, film efter film. Det känns som att jag suttit här i flera dagar, men det är inte sant. Det dagliga livet måste skötas precis som alltid, men all annan tid, den som är min egen, tillbringar jag här med min dator och min filt. Det är Star Wars episod två och den andra Twilightfilmen som får mig att tänka på det, hur hösten, om året vore en TV-serie, skulle varit den där onödiga episoden i mitten. Den är bara en utfyllnad och förklaring som tar oss från ett bra avsnitt till ett annat. Det är inte logiskt att sommar direkt skulle övergå i vinter, men förutom att göra världen lite mer logisk vad fyller hösten för funktion? Vintern är årstiden för skidåkning och jul. Det är Sveriges egen årstid, den kalla kärva, som gör oss till det land vi är. Våren är glädjens och ungdomens årstid. Framför allt här i Uppsala som är studenternas, ungdomarnas stad är det en ljuvlig tid. Sommaren är glädjens, ledighetens och de långa nätternas tid. Vad har hösten? Vackra löv säger någon. Ja, det är sant, men dessa löv gör sig bäst på bild eller genom stängda fönster. När man cyklar över dem efter ett kallt höstregn ger de ifrån sig ett äckligt mosigt ljud. När man går över dem en torr höstdag pulveriseras de under fötterna. Om det regnar, som det ofta gör på hösten ser man dem kanske inte alls, huvudet är gömt alldeles för djupt in i kapuschongen. Hösten tillbringas bäst inomhus med en film, en filt och en kopp te i väntan på vintern.   

Fantastiknovelltävlingen avgjord

...och min novell fick ett hedersomnämnande! Var inte det sött av dem?
Här kommer länken till avgörandet. Är faktiskt lite förvånad då jag insåg att jag lyckats göra en miss så att den skickades in i delvis olika typsnitt, men jag är glad.

En haiku om kaffe och juridikstudier

Lämnade in en PM idag. Förhoppningsvis betyder detta att jag kan återgå till att ha ett liv igen, men jag tvivlar. Här kommer iallafall en haiku om juridikstudier som jag skrev i våras.

*

Läste juridik

Tog överdos av kaffe

Adjö sköna liv!

*

En enda bokstav

Men du är den ända jag aldrig kan glömma!

Så avslutade hon sitt mejl, det som hade tagit timmar att skriva, månader att tänka igenom och två timmar av vånda innan hon lyckats trycka på skicka. Svaret hon fick var: Hahaha! XD ända???

En enda bokstav för en dyslektiker gjorde all skillnad, så kändes det iallafall. Det var kanske inte sant, men så kändes det iallafall.

NaNoWriMo!

Bara en månad kvar till NaNoWriMo (National Novel Writing Month) då jag, tillsammans med en drös andra ämnar ge mig på projekt roman. Jag älskar att skriva och skriver ganska mycket, men jag har aldrig lyckats producera en berättelse på 50. 000+ ord så det ska bli superspännande.

Jag gjorde ett tafatt försök att göra NaNoWriMo förra året men livet kom i vägen. Denna gång ska jag verkligen satsa.

Jag har bara vissa svävande planer på vad jag ska skriva. Det blir inget vidare seriöst utan en humoristisk fantasy idé som jag tänker att jag kan leka runt lite med. Det är inte särskilt viktigt för mig att det jag skriver under november ska bli jättebra. Det viktiga är nämligen att visa för mig själv att jag kan skriva berättelser längre än några sidor.

Om det är någon annan som tänkt ge sig på NaNoWriMo i år så får ni gärna lägga till mig som "writing buddy" på sidan. Jag kallar mig Eoinda på forumet. Jag tänker också försöka lägga ut regelbundna inlägg om min utmaning under november så titta gärna in här på bloggen och ge mig uppmuntran. :)

Önska mig lycka till!